Överraskad

Egentligen blir jag inte överraskad när jag vaknar på den där soffan. Jag har legat i någon slags halvdvala, på gränsen till medvetslös, men ändå medveten om  hur skarven mellan soffdynorna karvar ett mellanrum mellan två ryggkotor och hur klädseln känns mot mina klibbiga handflator. Munnen smakar ruttet och kläderna luktar svettigt och försummat. Varenda muskel i kroppen värker.

Lägenheten förefaller tom och tyst. Kvarlevorna av gårdagens fest fyller soffbordet. Jag ser tomma flaskor och glas med kletig vätska kvar på botten. På en tallrik ligger resterna av några smälta marshmallows som vi försökte forma till shotglas i mikrovågsugnen.

Jag sätter mig upp och trycker fingertopparna mot ansiktet för att forma mig till människa igen, samtidigt som jag räknar minnesbilder en och en. En knubbig kille med skägg och kavaj från secondhand spelade gitarr. Hans vita gitarr liknade en ängel och någon skrek i mitt öra (det hade varit vackert om det viskats) att jag skulle vara tacksam över att få vara nära en sådan skicklig gitarrist och se honom spela. Killen som satt bredvid mig i soffan, måste ha tagit något. Hans pupiller flöt ut som svarta maneter och jag svär på att han mådde bra, men kommunicera kunde vi inte.