Stöta på

Ad Blokman stod mitt i rummet. Den rutiga flanellskjortan snuddade knappt vid de beniga axlarna. Jeansen satt löst över höfterna och den trasiga fållen petade nervöst på heltäckningsmattan. Han hade ett glas i handen och log mot dem som närmade sig, skakade hand med kommunalrådet och lät sig fotograferas tillsammans med hans hustru.

Målningarna på Galleri Kryzz pryddes av Blokmans målningar. Nyanserna av brunt fick mig att tänka på humusrikt mossvatten. Han målade i samma teknik som de gamla holländska mästarna. Brunt var hans enda färg och den gav ljus och mörker, hunger och mättnad. Jag hade läst om honom för flera år sedan och lagt hans konstnärskap på minnet, på samma sätt som man minns en snöflinga eller en fågel i ett träd. Han bodde i ett torp mellan Ingatorp och Mariannelund och jag vill minnas att han hade en kvinna.

Blokman uppvaktades av en kvinna i chockrosa klänning och blonderad page. Det verkade som hon skulle stöta på honom, trots att konstnären knappast var hennes typ. Jag funderade på att gå fram till honom och uttrycka min uppskattning, men känner att ord som "det är fantastiskt" och "jag uppskattar verkligen ditt konstnärskap" kändes tomma och futtiga inför det jag kände inför hans målningar. Istället studerade jag honom. Skjortärmarna var uppdragna till armbågarna. Underarmarna var täckta av mjuka hårstrån och händerna breda över knogarna. Mjukt hår bredde ut sig över den seniga bröstkorgen. Jag lindade tungan runt en salt pinne och försökte föreställa mig honom i duschen, med lockigt hår och yvigt skägg fuktat av det rinnande vattnet.

När jag kom hem frågade mig Mats om jag stött på någon på vernissagen. Jag svarade ja och nämnde några namn. Han satt framför TV:n och tittade på en fotbollsmatch och stönade över en betydelselös händelse och ett felaktigt domslut. Hur länge lever en fotbollsmatch i folkmedvetandet? Hur länge minns man en sträckt vrist och 1-1 i första halvlek? Mats låg utsträckt i soffan i mjukisbyxor och tennisskjorta. Jag måste få koppla av, Jeanette. Du vet hur hårt jag jobbar.

Middagen låg förberedd i kylskåpet. Jag skulle woka lövbiff och servera med sjögräsnudlar, mat tunn som luft, ett tvång för att ge mig en kropp, där skammen reducerats till hanterbara linjer. I skålen på köksbänken låg några äpplen. De lysta röda och vaxblanka mot den blekblå keramiken.
-Till efterrätt kommer jag att göra en äppelkaka, sa jag.
Det var slut med bantningen nu. Den salta pinnen och den söta cidern, som serverades ur en liten tumlare av genomskinlig plast, hade väckt hungern inom mig. Jag skulle börja äta igen och förlora kontrollen över mig själv. Äppelkakan var bara början. I morgon skulle jag äta nyttigt igen. Idag var bara början.