Fuktig

Henrik körde in i P-fickan. En grön Skoda stod redan där och Henrik parkerade mot körriktningen. Kyrkogården skymtade bakom stenmuren. Kyrkan, stor nog att rymma befolkningen i en 1800-talssocken, låg på en liten kulle. Den röda graniten såg fuktig ut i dimman. Nyberga kyrka. Platsen var helt obekant för Mona.
-Vad ska du göra? undrade hon.
Henriks ena hand vilade på handbromsen. Hans andra låg kvar på ratten. Lite skräp hade fastnat i kardborren i ärmens nederkant.
-Jag ska gå ut en sväng. Följ med.

Kyrkogården vette ner mot skogen. Mona gick ett halvt steg bakom Henrik. Hon haltade lätt efter en skada i barndomen och hon tänkte att deras rörelser aldrig var synkroniserade. Antingen gick hon för snabbt eller för långsamt. Deras fötter knastrade i det röda gruset. Nere vid vattenkannorna hade kyrkan låtit resa ett kors. Det var fyra meter högt och tillverkat av grova stockar. Ett pinoredskap. Ett bödelsverktyg. Mona ryste när hon såg det.

Henrik vek av och började gå på gräset mellan två rader av gravstenar. De var nästan nere vid korset och befann sig på det som måste vara kyrkogårdens äldsta del. Flera av stenarna låg ner. Gräset växte runt om.  Några små planeringar där växterna byttes ut efter säsong fanns inte.
-Här ligger han. Min gamle släkting. Pappas farbror.
Henrik pekade med foten på gravstenen. Henrik Ahlgren. 1907-1976. Två män med samma namn. En död utan vittnesmål om familj eller börd, en annan med en kvinna vid sin sida.
-Vi gjorde ofta sådana här utflykter när jag var liten. Åkte runt och tittade på gravarna. Rensade lite ogräs och såg till planteringarna. Det har börjat växa på stenen. Man kanske skulle göra ren den.
-Det finns väl rengöringsmedel att köpa på Fonus? sa Mona och försökte föreställa sig Henrik på en ändlös odyssé mellan småländska landsortsgravar med en flaska rengöringsmedel i handen.
-Gjorde ni sådant? Åkte runt och tittade på gravar?
Han hade redan börjat gå mot bilen.
-Du vet väl att min släkt inte är sådan. Jo,vi var på kyrkogården ibland. Det hände. Pappa körde och Signe gick fram på egen hand. Morsans släkt. Den var ju inte riktig. Hon ville bara bort från dem.