Skugga

Fotoramarna kastar sin skugga i bokhyllan. Jag noterar det när jag dammtorkar. Ramarna är tunna och vita och utsirade och lutar sig mot en svart pappbit. Bilderna är Lisbets verk. Det är hon som placerat dem i min bokhylla. Lisbet i halvprofil när hon gifter sig med den där mejeristen från Vårgårda. Lisbets ungar. Bilderna tagna av någon okänd skolfotograf börjar gulna. Barnen har glest mellan tänderna. Mjuka tröjor döljer deras beniga kroppar.

Efter att avslutat den halvhjärtade städningen går jag ut i köket och häller upp en mugg kaffe från termosen. Utan att locka på Sigge går jag ut och ställer mig på trappan med muggen i handen. När västgötaspetsen känner draget från den öppna dörren vaknar han och rinner ut mellan mina ben. Sedan Niklasson tog ner skogen har jag fri sikt över maderna och upp mot åsen på andra sidan. Två ponnyhästar betar vid dungen som reser sig som en malplacerad vassrugge bredvid kärret. De är inbyltade i rosa täcken, som har samma färg som vitamintabletter med svart vinbärssmak. En flicka kliver över bäcken och närmar sig hästarna. I handen har hon en hink i samma färg som hästarnas täcken. Skimmeln sticker ner nosen i hinken och hon ger den bruna ponnyn en morot. Sen knäpper hon fast ett grimskaft under skimmelns haka och leder den några meter innan hon ger den en klapp och släpper lös den. Förmodligen tränar hon den för att inte fly när hon kommer. Flickan ska inte förknippas med någonting. Hon vänder ryggen åt hästarna och tar sig över bäcken och försvinner upp mot stallet. Hästarna börjar beta av det näringsfattiga höstgräset igen och jag ser ut över kärret. De vet inte vad som döljer sig där.