Brukar

Jag brukar sällan vakna med huvudvärk. I morse gjorde jag det, trött och långt ifrån fullsövd. Huvudvärken börjar strax ovanför ögonbrynen och fortsätter i en båge upp över hjässan. Någonstans mitt på huvudet vänder huvudvärken och söker sig mot ögonen. Den kör nålar i ögonvitorna.

Rymden är kaotisk. Blodmåne, nymåne, vårdagjämning, solstormar, norrsken över södra Sverige och kommande solförmörkelse. Strömmarna i atmosfären får mitt skinn att svida. Jag tuggar på två rader som skulle kunna bli en dikt, upprepar dem för att inte glömma. Orden kastar in mig i halvdvala. De mals sönder mellan mina kindtänder. Jordens undergång har varit nära sedan människan började bruka jorden, sedan den första plogen sattes i marken eller den första ådern bröt dess yta eller den första skäran skar av den första säden, kanske längre än så...Vi har alltid levt i den yttersta tiden.

Astrid Lindgren säger att "ungdomen och ålderdomen är de värsta perioderna i en människas liv". Jag tänker på de unga som kämpar för sina liv, som sargar sin kroppar eller sjunker ner i depressioner. Orkar de drömma om en framtid och ha några planer för livet? Vad händer sen när drömmarna och planerna förverkligats eller bara visat sig vara en fåfäng illusion? Tomheten mäts i pengar och leda. Vad gör man med sitt liv och alla dagar som kommer och går?

Jag glor SVT Play och ser dokumentären Den som får finnas. Unga med Aspbergers syndrom berättar om sina liv. Jag ser ångest och utanförskap och en ung man som blivit star-strucked av att möta Bruno K Öijer. Öijer signerar sin bok och citerar Bob Dylan. Att bli sedd av någon...Kan man förstå en annan människa eller är den andre bara en projektionsyta för ens egna känslor?