Sikt

Henrik sitter vid köksbordet när jag kommer in. Han lägger glasögonen åt sidan och skjuter undan de kommunala handlingarna, om fasaderna på Kärrholmen, han läst. De nya invånarna vill modernisera de pittoreska fiskarstugorna och slå upp nya fönster mot vattnet eller riva de tidstypiska sommarstugorna från 1950-talet. Byggnadsnämnden med Henrik i spetsen vill bevara det gamla och områdets ursprungliga karaktär. Vill man bygga nytt och ha ett kataloghus, behöver man inte söka sig till Kärrholmen, tycker han. Folk har förläst sig på heminredningstidningar.

-Hur var det ute? frågar han.
-Soligt men kallt där vinden kommer åt. Det var så märkligt. De river i stan. Jag såg tre gamla hus som bortskänkes. Gamla fina kåkar, med putsad fasad. Kringströms byggmästarvilla ska rivas. Bortskänkes mot avhämtning.
-Stengolf ska bygga nytt på tomten.
-En grått litet hus vid Nettos parkering. Mor Märtas stuga. Är inte den kulturmärkt? Om man kunde ta tillvara på gamla hus, skulle man kunna få ett drömhus som ser är hämtat ur en saga, gratis om man bara hade en tomt.

Mor Märtas stuga hade hägnats in med stålgaller. Den rosa ytterdörren stod på glänt. Det kändes som klängväxterna Mor Märta målat kring dörrposten kämpade för livet. Hennes tama fågel flaxade mot äppelträdet hon avbildat vid husknuten. En ung man med geometrisk skäggstubb på kinderna och svarta arbetsbyxor lastade en släpkärra. Ett par trädgårdsstolar av grön plast låg slängda på flaket. Jag skymtade ett lapptäcke och tre nötta nallar.
-Ska du renovera? frågade jag och tänkte på alla Mor Märtas väggmålningar. Hon hade täckt vägg efter vägg med målningar från sitt liv och sådant som hänt i världen.
-Vi får se vad det blir, sa killen. Tomten har ett fantastiskt läge.
Jag gick vidare. Inkilad i stödmuren fann jag en stickad vante, som jag tog upp och höll i handen. Det var en gammal vante, hårt stickad av tunt garn, mönstrad och försedd med en ovanlig tumkil. Jag bestämde mig för att ta hem vanten och försöka kopiera den.

-Det var inte bara husen som kändes egendomliga, fortsatte jag. När jag gick ut till Öa gick jag över stenbron. En flicka gick balansgång på räcket och höll sin mamma i handen. Det slog mig vilket siktdjup det var mellan valven. Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag såg ett skeppsvrak under bron. Ett kyrkskepp, en av de stora roddbåtarna, som förr användes när man rodde till kyrkan. Den syntes så klart.
-Det är ingen båt, sa Henrik. Jeanette Nimermark har gjort en konstnärlig installation. Du har bara sett ett ljusspel.