Hav

Fortsätter gårdagens, men eftersom det inte hände något speciellt, så går det bra att läsa fristående. 

Papperslapparna på fönstret river upp ett hav av känslor. Den sjunde vågen smulas sönder i ett brott av skum. På rutan har någon skrivit True love never die med hjälp av post-itlappar. Jag skjuter undan brickan med den halvätna laxsmörgåsen. Det smaksatta mineralvattnet skvalpar runt i glaset. Om kärleken dött, har den då varit en lögn redan från början. Jag skakar i hela kroppen och drar några djupa andetag för att samla mig. Luften inne på konditoriet är torr och sträv.

Mobiltelefonen ringer. Jag letar rätt på den i min handväska. Martins namn lyser mot mig på displayen.
-Hallå. Det är Sara.
Jag svarar i telefonen med ett framtvingat leende för att låta vänlig. Tre veckor. En paus. Vi måste hitta oss själva. Tänka. Fundera på framtiden. På avstånd hör jag Martins röst, och en man och en kvinna. Han talar med dem. Kvinnan skrattar. En fickringning. Ett misstag. Jag tänker slänga telefonen i golvet, men sansar mig och trycker bort samtalet. Jag vet att jag borde skaffa en ny telefon. Den gamla är fylld av honom och smeksamma SMS. Jag älskar dig. Jag saknar dig.

Föreläsningen på biblioteket är den Kände Författaren Ska Tala Om Sitt Liv Och Sitt Konstnärskap inför en publik av äldre damer i färggranna koftor och 22-åriga författarwannabees känns som ett oöverstigligt projekt. Fast jag sett fram mot föreläsningen i flera veckor bestämmer jag mig för att avstå. Jag har nog med mitt eget liv och orkar inte med någon annans känslostormar och trassliga relationer.

Servitören stryker förbi mitt bord. Han frågar om det smakar och om jag vill ha något mer. Jag försäkrar honom att allt är väl. När I will survive spelas på radion höjer han volymen och sneglar åt mitt håll.