Oförglömlig

Fortsätter tidigare puffar. Den första i berättelsen skrevs 12 feb och sen har jag puffat den lite sporadiskt. Jag tänker mig någon slags 1970-talsmiljö. En tonårsflicka har hittats drunknad och klasskamraterna sitter i matsalen och pratar om vad som hänt.

Blir en händelse oförglömlig i sig eller blir den hågkommen för att den återberättas? Minns jag det som hänt Catarina för att det faktiskt hänt eller för att jag envisas med att tänka på det? Hennes styvfar har tagit på mig, lagt handen på min axel och rufsat om mig i håret. Hans knubbiga fingrar trasslade in sig i mitt hår och nuddade min hårbotten. Handen på axeln sände rysningar längs min ryggrad och den tunna stråna på armarna reste sig. Vad hade han kunnat göra med mig om inte Catarina eller hennes mamma funnits där? Han rörde vid mig. Det var omöjligt för mig att se på honom. Jag stirrade på soffan i vardagsrummet. Den var randig i grönt och brunt. Det knottriga tyget matchade heltäckningsmattan. På soffbordet låg ett nummer av ICA-kuriren. Jag funderar på om jag ska berätta för Anki och Mari om Catarinas styvfar. Samtidigt känner jag mig smutsig och skyldig, som om jag haft något fräckt i ögonen och dragit honom till mig.

-Jag gillar inte hennes kille, säger jag.
Anki och Mari upphör med sitt tuggande och stirrar på mig. Jag andas in doften av trasigt knäckebröd och känner att jag är ute på djupt vatten. Ett skolmåltidsbiträde går förbi. Träskorna klapprar mot golvet. Hennes rock luktar ånga och starkt diskmedel. Benny är snygg och äldre än oss. Han är en av de som räknas. Är man ihop med en kille om Benny, så blir man någon.
-Han är inte klok, fortsätter jag.
-Benny? säger Mari. Han är ju skitsnygg. Vad har du mot honom?
Anki ler ett inåtvänt leende och upprepar det Mari sagt.