Parkera

Småstaden var precis så folktom, som man föreställer sig en småstad om natten. De sparsamt belysta skyltfönstren reflekterades i de regnblöta trottoarerna. En vit Skoda stod parkerad utanför den libanesiska hämtmatskiosken. Tankarna kring att vara den sista människan i världsalltet var inte långt borta. Det som fanns kvar var en Golf med trasig framlykta, en P-skiva på instrumentbrädan och nästan tom tank. Vägskyltarna visade mot norr, upp mot slätten. På tredje våningen i det gröna hyreshuset vid torget lyste en vardagsrumslampa,bortglömd eller ångestdämpande. Det räfflade glaset i lampkuporna förstärkte ljuset och teakarmarna kastade spindellika skuggor lägenhetens tak.

Tonåringen släpptes av utanför skolan och den väntade skolresebussen. Jag skickades hem utan att få säga hejdå ordentligt. Bilen tömdes på väskor och dörrarna stängdes med ett metalliskt läte. Bilen blev mitt fängelse. När jag kom hem lade jag mig igen och försökte hålla tankarna borta. En yxa slogs in i en vägg. Någon drack sig till dårskap och vrede. Ondskan och vreden var nära i vargtimmen. Jag svor på att det som hände inte var mitt, trots att yxan och whiskeyn var så påtagliga. Har det skett eller inte? Just som en av piggarna på spikmattan trängde in mellan två kotor i ryggraden, slog sig Sonja Åkesson ner vid fotändan på sängen.
-Vad gör du här, tänkte jag. Jag har inte läst dig på åratal. Vad vill du säga mig?
Sonja svarade inte. Hon rökte en cigarett. Händerna skälvde. Jag låg mycket stilla för att inte sparka till henne. En regnby slog mot rutan. Bakom molnen drev fullmånen, silvervit och klar, i marsnatten. Regnet tog natten i från mig. I andra länder skickas de unga till armén. Jag oroar mig för en skolresa. Någonstans i rummet andas hunden tungt. Hon gnyr i sina drömmar. Andras andetag livnär mig.