Fler-ordspuff

Gräset växer i skumrasket. Det brer ut sig på samma sätt som mögel i ett övergivet kylskåp, svamp som när sig på saften i en klyvd lök,  en febrig självbefläckelse, prisgiven åt sina egna drifter. Leran på stigen suger tag om hälarna och släpper stegen vidare från sina läppar, tjoff, tjoff, tjoff. Ullgrått möter tenngrått i minnet av gammal tid. Epidermisfjällen glider mot metallens yta. Himlen har fastnat i trädgrenarna.

På stigen sitter en fågel. Den vänder sitt öga mot mig. Jag ser dess bleka bröst och runda kropp och skyggar för dess djup. Mina ögon söker dess hane och flock. Träden omkring mig är tomma. Inga fåglar syns i buskslyet som växer längs det murkna staketet. Äppelträdens tuktade kronor är stilla. Tujahäcken på min andra sida är så ogenomträngligt tät att den inte bjuder något skydd. Avlägset hör jag en kråka. Dimman pressar den sura vedröken mot marken.

När min blick återvänder till stigen är fågeln borta. Jag vill falla på knä och treva efter den på marken som man söker en borttappad nyckel i mörkret. Med ögonen kisande kring tanken försöker jag tyda dess bud. En ensam domherre, en hona som inte existerar i språket, avskild från sin flock, kom i min väg. Vilket meddelande bar hon till mig?

Jag går vidare längs kanten på skolgården. Klockan mäter ut tiden över den tomma bollplanen. Sekunderna ligger och skramlar i en vass liten hög. Vid den låsta sopcontainern utanför matsalen ligger en hundbajspåse. Det sägs att mörkret kan brytas till ljus med ord. Mot grådager finns inga besvärjelser.

Mögel, Lök, Himmel, Jag, Äppelträd