Ange

Sofia stannar på Järnvägsbron mellan de smidda lyktorna som markerar dess mitt. Händerna kramar den röda graniten. Handskarna ligger kvar i fickan. En vindby drar en plym av kornig snö över det svarta vattnet.
Kylan kramar hennes knän och särar låren. Från stationen hörs nattens sista utrop. Kameraväskan tynger mot hennes höft. Hon räknar som ett barn som ska hoppa från en brygga. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det. Hennes stelfrusna fingrar öppnar väskans lås och söker sig till kameran.

Hon vill låta minneskortet ange tonen, låta kameran vila till våren, och låta bilderna från spelningen på Café Du Nord, försvinna ner i det svarta djupet. Sen ska hon fotografera maskrosor med makro istället för musiker på metamfetamin och sluta vara dessa mäns förtrogna musa.