Klöv

-Är du vaken nu? säger Jens. Du har sovit länge.
-Jag vaknade vid sju, men när jag märkte att du sov somnade jag om.
Han stryker mig över kinden och jag möter hans blick. Ögonvitan skimrar som fet mjölk. Regnsbågshinnan fogas samman av stavar i brunt och grönt. Utan glasögon förlorar ögonen en del av sin skärpa, de är stilla och nära och böljar som en vassrugge i vinden. Ögonfransarna är mjuka och täta och har samma bruna nyans som alpacaull. Jag lägger mig på sidan. Min kropp formar sig efter hans länder. Jag lägger benet över hans mage strax ovanför kalsongkanten och känner hur hans andhämtning lyfter och sänker mitt lår.

-Jag känner mig nästan yr, säger jag.
-Har du drömt något?
-Det sista sov jag tungt och drömlöst.
-Jag drömde i natt att jag dog. I drömmen var jag ett barn på besök hos farbror Mauritz. Han bodde i ett stort hus på landet. Det luktade starkt hos honom, på det sätt som kan skrämma ett barn. Ålderdom, kattpiss och piprök. Kokkaffe. Jag fördes in i salen. Mitt på det bruna golvet stod stolen han köpt på auktion på Ågersta slott. Den hade klövar av hjort och sidor av trä. I den stolen skulle jag dödas med kniv.

För att trösta så stryker jag Jens över bringan. Han kysser min panna och för in handen under mitt nattlinne. Rörelsen får mig att gny.
-Ta av den där, säger han och jag lyfter det knälånga linnet över mitt huvud.
Vårljuset försilvrar rummet. Det är långt lidet på dagen.