Spira

Scenljuset dämpas och riktas nedåt. Publiken drar sig mot baren. DJ-musiken lägger sig under sorlet utan att kunna fylla ut tomrummet i lokalen. Hon står kvar i ingenmansland och andas in och ut, ett andetag för varje känsloläge. När jämvikten återvänt kliver hon upp på scenen och går de korta stegen fram till backstage. Lagret av smutsiga Wiltonmattor fjädrar under hennes fötter. Hon väjer för en kullslagen ölflaska som ligger med halsen på en härva av kablar och kliver över en fasttejpad setlista. Den finns avbildad i hennes kamera. Ibland frågar hon; kan jag ta den eller behöver du den till STIM-rapporteringen? Hemma har hon flera stycken, ögonblicksskildringar om allt som ska ges, nedtecknade i kraftig tusch på de papper som tillfälligtvis funnits tillgängliga.

Hon drar det svarta bomullstyget som skiljer scenen från backstage åt sidan och ställer sig på översta trappsteget. Den provisoriska brädtrappan svajar till. Klädesplagg ligger draperade över den väggfasta galonsoffan. Mitt på långbordet står en ishink av vitmetall fylld med en bukett av ölflaskor. Ett par enkla skålar med chips och jordnötter står bredvid. Öppna väskor och instrumentfodral ligger på stolar och golv. Doften av svett, adrenalin och framför allt - män, får hennes kropp att vibrera. Hon får ögonkontakt med Robin. Han står i linne och lågt skurna jeans och håller en iskyld flaska i handen. De röda hängslena hänger runt knäna. I gråljuset skimrar hans svettiga överkropp. Han är magnifik som en stenhuggare. Ett brett grin hälsar henne välkommen. Bekräftelsen får henne att gå rakt in i rummet, fysiskt och mentalt.

Johannes kommer fram till henne, eller hon till honom. De famnar varann, tysta till en början, trevande i artighetsfraser sedan, och så det han vill höra, om hur kvällen varit, hur blev han sedd. Var allt som han trodde? Hon lovar och försäkrar honom hans storhet och skälver när hans ludna kind nuddar hennes. En kort stund får själen ro mot hennes hals. Han har svettas högst påtagligt i hennes öra.

I förtroende står de så och hämtar kraft i det de gjort mot varann i mötet mellan scen och publik. Hennes ögon ser det fulländade, men inom henne har en tanke börjat gro och spira, ett par av hjärtblad i lätt fuktad jord omgiven av perlit och vermiculit, en växt som kan växa eller dö. Johannes äter människor och hon kan vara hans föda. Hon måste börja fota maskrosor med makro och hoppas på ett mimikry i den växtens inre och sluta söka sig till svettiga män med vilda ögon.