Pärla

Sonja öppnar den blå sammetsasken och låter fingrarna röra vid pärlorna. Beröringen får henne att skälva. De skimrar med ett milt ljus som för tankarna till ljummen julinatt med fullmåne.
-Mother of pearl, tänker hon. Pärle mor. Pärlans mamma. Höljet som skyddar musslan mot det skavande sandkornet.

Hon brer ut halsbandet ovanpå den bukiga byrån, vars lådor är så sköra av ålder, att de knappt får rubbas. Ögat söker symmetri, utan att finna den. Med fingrarna räknar hon., pärla för pärla, från de största, som är avsedda att vila i halsgropen, till de minsta vid låset i nacken. En pärla saknas. En av de största.  Hon lägger tillbaks halsbandet i asken och läser guldtexten på locket. Tiffany. New York. Agnes hade det med sig från Amerika. Hon bar det aldrig, men lät Sonja och Ingrid se.

Sonja fäster halsbandet runt halsen. Hon känner det svala silverlåset i nacken. Pärlorna smeker henne likt en älskares fingrar.
-Det är sant, tänker hon och möter sitt ansikte i spegeln. Pärlor behöver värmen från en kvinnas hy för att leva.
Skarven som delar spegelglaset i två delar löper tvärs över hennes panna. Glaset är mättat. Dess ljus liknar en insjö om våren. Amorinerna på krönet rister under sin matta förgyllning.

Agnes reste från Sverige till Amerika och tillbaks över Atlanten. Vid middagarna satt hon svartklädd och tigande. Halsbandet från Tiffanys saknar en pärla. Med sin tystnad lät hon Sonja och Ingrid bli vuxna.