Bildtext

Rustibus går med sänkt huvud längs paddockens kortsida. Mantofsen som växer på fel sida halsen vippar. Svansen slår efter en fluga. Liza håller håller ponnyn igång med ett stadigt tag runt tygeln. En pojke sitter på hans rygg och håller krampaktigt i sadelns framvalv. Hans ben är så korta att fötterna inte räcker ner till stigbyglarna. Sammetshjälmen guppar av och an på hans huvud. Pojkens mamma står vid grinden och kramar  sin handväska så hårt att knogarna vitnar.

Shetlandsponnyerna står sadlade och uppbundna. Louise kör in fingrarna mellan revbenen på den skäckiga. Han står med mulen nedkörd i höet och reagerar inte.
-Vad fet du är, Putte, säger hon. Tänk om man skulle vara lika fet som du. Vad äckligt det skulle vara.
-Det är bara luft, säger Helen. Han blåser upp sig så det inte är klokt. Tänk om man vore ett sådant där fetto. Det finns folk som inte kan få på sig ett par ridstövlar. Fatta hur pinigt det skulle vara. Att folk bara orkar.
-Du har nya stövlar, va?
-Mm, fast bara gummi. Mamma ville inte köpa läderstövlar till mig. Ridbyxor också. Fast blåa, bara. Kan du tänka dig att det finns folk som rider i jeans.

Ponnyridningen är snart slut. Jag kommer vare sig att få rykta eller leda. Det är lika bra att gå hem.
-Hejdå! säger jag. Jag går hem nu. Måste äta.
Gina tittar först på mig, sedan på Louise och Helen. De verkar inte märka att jag går. När Louise och Helen inte bryr sig om mig säger inte Gina heller hejdå.

Hästtransporten står kvar bakom stallet. Det är fortfarande punktering på båda sidorna. Någon har slängt en burk vit färg mot bakluckan och klottrat hakkors och könsord på sidorna. När det hände sa Petra att hon funderade på att ta ponnyerna och flytta till en annan ridskola med ett nytt arrende.

Mamma sover när jag kommer hem. Dammsugaren står framme i hallen. Det är så slarvigt av henne. Jag vet att hon gömmer Renat Brännvin i dammsugarpåsen, sådant där som jag hällde ut när jag var yngre. Jag hänger ut mina stallkläder på balkongen och ställer de vita seglarstövlarna under jeansen innan jag går in i badrummet och tappar upp vatten i badkaret. Vattnet är så hett att jag måste sänka ner kroppen långsamt, långsamt för att inte gå under. Till sist doppar jag huvudet under ytan och håller andan, så länge att jag tror att jag ska dö. När jag andas igen börjar jag tänka på Peter i åttan, hans blonda lugg och de ögon han ger mig. Han har frågat mig om cigaretter,  men jag  har inga haft. Hans kropp är stark och vältränad. Jag föreställer mig att han vill ha mig som brud och hur ont det måste göra. Helen säger att han är en av dem som klottrat på trailern. För mig får Petra gärna ta sitt arrende och flytta sina ponnyer till ett annat stall. Jag börjar ändå bli för lång för de små hästarna.