Trångt

Vardagsrummet förefaller trångt. Jag går förbi ibland och kan inte låta bli att se in genom de upplysta fönstren på första våningen. Gardinerna är svarta och mönstrade med fantasiblommor stora som solrosor. Väggarna är mörkt blyertsgrå. På bortre väggen hänger en spegel med Elvis Presley på. Mitt på golvet står något som förefaller vara ett staffli. Jag ser två pinnar som sticker upp.  Någon gång hoppas jag få se lägenhetsinnehavaren måla. Det känns spännande att ha en konstnär i kvarteret, någon som kompromisslöst inrättar sitt liv efter konsten och placerar sitt staffli mitt i vardagsrummet.

Så en kväll får jag se henne. Hon är i tjugofemårsåldern och kraftigt överviktig. Hon befinner sig mitt i det trånga vardagsrummet. Svetten rinner och håret klibbar fast i pannan. Armarna rör sig fram och tillbaks, som om hon imiterar en längdskidåkarens rörelser, samtidigt som hon trampar ett par pedaler upp och ner. Det var inget staffli jag såg, det var någon slags träningsredskap.