Framför

Margareta står mitt i parkskogen. Decembersolen har smugit upp över horisonten. Det sneda ljuset får skogen att skimra. Atmosfären känns förgylld. Avsaknaden av frost och hösten regn har gjort marken mjuk. Mellan träden är gräset slitet.  Hon håller kameran framför ansiktet och verkar följa en rörelse i en av de grova tallarna. Hennes lurviga hund, Laban,  sitter vid hennes fötter. Annas spets drar i kopplet för att få hälsa på Laban. Hundarna skälver av välbehag när du hälsar på varandra och nosar igenom varandras pälsar.
-Har du sett haren, säger Margareta.
-Haren? Jo, jag brukar se den ibland. Inte varje dag, men flera gånger per vecka. Det verkar vara att par stycken.
-Jag har sett den idag. Har du inte sett den?
-Det var ett tag sedan jag såg den.
-Jag har tagit kort på den. Flera stycken. Ser du den inte? Titta vid trädet.
Anna följer Margaretas blick. Haren syns knappt. Den ligger framför tallen, hopkrupen med fällda öron.
-Där är den. Det är knappt så den syns. Den ser ut som en rotknöl, säger Anna.