Kar, ark, rak

Ibland tror jag att min lägenhet är en av de sista med badkar.  Jag fyller det med hett vatten ibland och låter några stearinljus lysa upp det fönsterlösa badrummet. Bit för bit sänker jag mig ner vattnet och låter kroppen vänja sig vid värmen. Sen ligger jag där och försöker slappna av och inte tänka på hudavlagringar och gammal smuts som trots skrubbande bitit sig fast i den vita emaljen och lik som hittats i badkar i någon av de alltför många deckare jag läst. Min kropp och dess utsöndringar blir ett med vattnet och mörkret. När vattnet svalnat till kyligt duschar jag och sveper in mig min blekgröna morgonrock. Jag trär ett par tovade tofflor på fötterna och går ut och sätter mig vid mitt skrivbord och tänder ett nytt ljus. Det doftar vanilj, någon minut, innan doftsinnet vant sig och lågans förbränning tagit överhand. Svavel. Vanilj. Levande ljus. Jag är känslig för dofter.

I översta lådan har jag en anteckningsbok, bunden av handgjorda ark med oregelbundna kanter. Jag lägger boken framför mig och ser till att den ligger rakt i förhållande till bordskanten. Med bläck skriver jag:

Om alla går i samma riktning kommer inga att mötas.

 Det är sant.

 Men vad händer med den som går i cirkel?