Imma

Imman från potatiskoket lägger sig på kaklet. Pannbiffar och sås står på eftervärmen. Det doftar syrligt från grönpepparn. En klump av oro klättrar på insidan av revbenen.  De borde vara hemma nu. I vardagsrummet står TV:n på. Kjell Höglund fyller 70. Jag lämnar köket och ställer mig framför TV:n. Äggklockan tickar för potatisen. Fragmentariska bilder i fyller TV-skärmen. På en äng möter en man med gitarr en brud. Hennes klänning är voluminös och består av styvstärkta lager. Klänningen gör henne otillgänglig. Kjell skildrar tristessen i folkhemmet. Man vänjer sig. Gör man det? Vänjer sig? Eller handlar livet om att inte vänja sig? En man med gubbmage befinner sig i logen till något som förefaller vara en burleskkabaré. Han och dansöserna är klädda i svart läder. På överkroppen har de något som påminner om selar. De slår mig hur lite man vet om en annan människa, hur otillgänglig en människa som ändå blottar sitt innersta är.

Illa till mods återvänder jag till köket. Potatisen är kokt. Jag vet inte om jag ska börja äta eller om jag ska vänta tills Martin och William kommer hem. Vi borde äta tillsammans. Jag tycker inte om mat som kallnat. De dröjer.