Text till bild

I vår strävan att finna oss själva, imiterar vi andra. Jag hittar orden orden på en lapp, nedstoppad i skrivbordslådan. Om det är något jag själv kommit på eller något jag skrivit ner för att det lät klokt minns jag inte. Meningen får mig att tänka på Sofie och hennes hem där allt är slitet vitt. Vi umgicks mycket i tonåren och hennes föräldrar strävade efter att förvandla mexitegelvillans interiör till en kopia av en engelsk herrgård. I gillestugan fanns en imiterad spis med en oljemålning ovanför spiselkransen. Vi satt ofta där och spelade sällskapsspel. Splitt. Finns i sjön. Nya bondespelet. Cluedo, som vi kallade "Dolken i biblioteket" eller "Senapen i Biljarden". Mastermind. Sofies farmor hade finrum med utsirade möbler. Soffan var klädd i silkesblank, gult tyg. Vi fick alltid sitta i köket. Finrummet fick vi bara se på avstånd.

Jag lägger tillbaks lappen där jag fann den. Om man inte vet vad man vill, så är det svårt att imitera andra. Man vet inte vem man ska härma. Skrivbordslådan kärvar när jag skjuter igen den. Jag har ett gammalt skrivbord, med fem lådor, olämpligt för handskrift, studier och bokföring. Som databord fungerar det utmärkt.