söndag 1 mars 2015

Text inspirerad av bok

Elly Griffiths - Huset vid havets slut. Brittisk deckare. 
Inspirationsmening: Vi ville inte bli fast på fel sida av stranden

-Vi ville inte bli fast på fel sida stranden, sa mamma och knyckte på nacken om jag någon gång frågade mamma varför vi flyttade.
Hon knyckte på nacken och vände sig bort från mig. Inte för nära älven, inte för nära industrierna som växte och förgiftade marken. Vi lämnade rucklen bakom oss och flyttade från mormor och morfar, där vi bott mina första år i vindslägenheten till deras egna hemsvilla. Jag minns att jag satt i det vassa gruset med hink och spade. Lutade jag huvudet bakåt tornade det gula huset upp sig över mig, skevt och vint. Det luktade nybakat från det öppna köksfönstret och morfar stod vid grinden och sa till någon som gjort honom sällskap från mötet på Folkets Hus:
-Fabrikörerna förslavar oss. Halva dagen sliter jag för deras vinster. Vad får jag för det? En förstörd rygg som inte går att räta på och lungor som inte går att andas med.

Jag växte upp med mammas nycker. Vi flyttade. Hon träffade någon ny. Allt skulle bli så bra. Vi flyttade. Hon fick jobb någon annanstans, en ny restaurang, ett nytt sjukhuskök och jag lärde mig att smälta in och aldrig fästa mig något.

Det var Jens som gjorde mig till fotograf, som fick mig att söka det beständiga i det förgängliga. Tillsammans reste vi runt och letade efter gamla hus och övergivna gårdar. Ibland bröt vi oss in för att fotografera, ibland stod dörrarna öppna, så vi kunde kliva rakt in bland hopknölade trasmattor, råttätna fåtöljer, odiskade grötkastruller och familjefoton på väggarna. Vi dokumenterade förfallet och jämförde våra bilder. Rädslan satt ofta som en vettskrämd katt i halsen på mig. Jag andades doften av muslort och mögel i de ruttnande kåkarna.
-Det är bönderna, sa Jens. De köper gårdarna för skogsmarken och låter kåkarna förfalla, fast de skulle kunna bli så fina om någon fick rusta upp dem i tid.

I Älvby Bruk bröt vi oss in en gul egna-hemsvilla. Vi började där. Att dokumentera det nedlagda pappersbruket skulle ta lång tid. Det låg en lapp på köksbordet, den enda möbel som fanns kvar i huset. Dagarna är som vilsna hundar. Jag rev lappen från blocket och stoppade den i kameraväskan. De lutande massonitskåpen med snabellås gjorde mig svimfärdig. Skafferidörren stod på glänt, likaså dörren till det inbyggda kylskåpet.
-Det är tomt här inne, sa Jens. Huset är bara ett skal.
-De verkar ha tagit med det mesta, sa jag.

2 kommentarer: