Mena

Himlen är tenngrå och tänker på regn. Vinden ligger på från sydväst och lågtrycket vidgas framför mina ögon. Frösådderna trängs i köksfönstret och jag längtar efter jord och värme, att få ligga på knä och forma de spirande plantorna och se kålväxterna lyfta fiberduken med sina huvuden. Pelargonernas stammar har blivit grova och grönbleka under vintern. De har fällt de flesta av sina blad. Svalkan från glasrutorna och den konstgjorda belysningen har hållit flera av dem blommande. De väntar på våren lika ivrigt som jag, otåliga som kapplöpningshästar inför start.

I trädgårdstidningen läser jag en artikel om att fermentera frön inför sådd, för att minska risken för sjukdomar. Grönskan prunkar ur gamla trälådor och klängväxterna slingar runt en rödslammad spaljé. Det är alltid köksträdgården som lockat mig mest, att odla det som går att äta. Erics tidskrifter, som kommer i en strid ström, har jag samlat vid hans plats. Näringsliv. Samhälle. Ledarskap. Han är borta på konferens och tomheten gnager i mig. Utan honom blir jag den sista människan i världsalltet.

Brevet som är menat till oss båda står lutat mot vårelden i den vita krukan. Jag har öppnat kuvertet med hjälp av en bordskniv. Överkanten blev fransig och ojämn när jag sprättade. En kvinna som har döende i cancer har skrivit och bett att få askan strödd i vår trädgård. Vårt hem är den plats som betytt mest för henne i livet.