onsdag 27 november 2013

Samla och ramla

Rim

Innan vi blir gamla
Måste vi sluta samla
För att inte ramla
På en massa saker
Vi knappast behöver

Annan text (fortsätter i förrgår)

Jag hör att Jonathan knackar. Hans lätt knutna hand med öppen tumme bultar lätt mot dörren. Ljudet dämpas av hans mörkblå plyschmorgonrock. Den hänger som en molntrasa runt en silvermåne och sväljer ljudet av honom. Han har haft den så länge vi varit tillsammans. Det är ett sådant plagg som man borrat in näsan i för att känna hans lukt, det rena, lite fuktiga och nyrakade. Ett plagg som en gång överväldigat en och fyllt en med saknad och längtan, ett plagg man söker sig till för att få vara nära. Nu hänger morgonrocken på en krok över sovrumsdörren. Den är stor och fyller rummet med sin otymplighet. Han knackar igen.
-Ellinor.
Jag svarar inte.
-Ellinor. Jag hör hur du gråter. Förlåt. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Får jag komma in?
Det är hans rum lika mycket som mitt. Ändå frågar han om lov.
-I helvete, svär jag mellan tårarna. Låt mig vara.
Han öppnar dörren och  föser undan morgonrocken. Halljuset kommer i rummet och bildar en halvcirkel innanför dörren. Trägolvet knarrar till under hans fötter. Han ställer sig vid fönstret utan att se på mig.
-Har du ramlat din stackare? säger han. Du ska ju stå här bredvid Phalenopsisen.
Jag hör hur han ställer den snidade träbocken tillrätta på fönsterbrädan. Han har fått den i present av mig, en symbol för att man ska tro på sina drömmar. Vi kan fortfarande skratta åt den, men vi har slutat att räkna på vad drömmarna kostar. Jag hittade den på allmänhetens loppmarknad på Heden en blåsig septemberdag när jag var på väg till bokmässan. En gåva till honom från mig, för att vi drömde om en getfarm, en gård på landet där vi kunde ha småskalig tillverkning av världens bästa getost. Jag vänder på huvudet, inte mot hans håll, utan åt det andra. Tavlan står bakom smycketrädet av vitlackad plåt där jag samlat mina smycken från Baglady och Snö of Sweden. Dubbelsängens grå överkast är blött av tårar. Getabocken har ramlat för att jag slagit omkull den.

5 kommentarer:

  1. Fördomsfullt har jag litet svårt att tro på Ellinor-karaktären och getfarmsdrömmen. Det är väl naglarna... Spännande projekt. Skriv på!

    SvaraRadera
  2. Bra text. Fortsättning kommer hoppas jag.

    SvaraRadera
  3. Gillar knäppa drömmar, gillar dina texter om knäppa drömmar.

    SvaraRadera