Ensamhet

Luffaren kom från ingenstans. Han stod framför mig på vägen som Tapper plogat upp med sin nordsvensk. Mina kängor gled på isen under snön. Jag svepte sjalen hårdare kring bröstet och tänkte att koftan var lappad på ärmarna.
-Men se, här går Edit i sin ensamhet, sa han.
Orden kom med rök ur hans mun. Näsan lyste röd. Runt hjässan hade han virat en halsduk. Rocken hölls ihop av ett rep. Byxorna vitnade över knäna. Cylinderhatten var så nött att den liknade oron om våren, när sjön går upp och man tror hjärtat ska brista och bli svart och spetsigt som vågorna. Han skrapade mot foten och nubben under sulorna drog upp fåror i snön.

-Jag har varit hos min syster, sa jag.  Hon har legat sjuk. Febern har släppt. Jag vågade lämna henne nu, efter att ha vakat i natt. Nu ska jag hem och se till barnen.
-Barnen har jag sett till, sa luffaren.
-Berta är hos dem, sa jag.
-Berta är döv och har rimmatism. Det är den store pojken, Anton, som ser till flickorna och djuren.
-Barnen får inte släppa in någon. Bara far och mor. Ingen annan gör sig ärende till gården.
-Jag knackade och sa att det var far. Gossen släppte in mig.
-Han far är på skogen, med drängen. Det vet Anton.

Luffaren slog en åkarbrasa. Det luktade fähus och loge från hans rock.
-Släpp fram mig nu. Jag ska hem till barnen.
-Det är en fin gård hon gift sig till, Edit. Bärkraftig. Är han en bra karl, den där?
-Vi reder oss.

Jag tänkte på mina ringar som låg i en fåfäng ask i sekretären, den gamla silvret som kommit i arv och papprena som hörde till gården, skuldebrev och reverser. Berta skulle inget hört. I tidningen hade jag läst om paret Dunder som sålt en ko och luffarna som kom med gift och mördade dem. Den ene kallades Svarta Hästen och jag tänkte på vår märr, den lätta lilla svarta, som så varsamt nuddade vid min handflata när jag gav henne något gott.

-Det verkar vara en fin pojk, Anton. Han brås på sin far. Flickorna är mer lika Edit.
-Johannes!
-Så du minns mig.
-Aldrig att jag kan glömma dig. Skulle du inte fara till Amerika? Din mor har inget hört från dig.
-Min mor sitter på fattighuset. I Göteborg såg jag skeppen. De svarta skroven. Jag hörde dunket från ångmaskinerna och såg dem som grät på kajerna och serpentinerna som kastades. Gatorna höll mig kvar. Och språket. Våra svenska ord. Längtan. Tanken på dina kyssar. Ditt lätta skratt. Du gav dig till mig. Jag kunde inte resa...