Kanske

Dagens plus gårdagens. Det blev en dubbel idag. Jag hann inte skriva igår.

Ibland

Ibland önskar jag att man kunde slippa att utvecklas som människa. Det skulle vara enklare att vara färdig från början.

Kanske

Kvällsflanörerna rör långsamt längs huvudgatan i Vadstena. Damekiperingarna, loppisbodarna och antikvariaten har stängt för kvällen. Uteserveringarna fylls med ätande gäster. Klosterområdet är nästan helt folktomt. Örtagården ligger öde. Gräset snor som dimma runt fruktträdens stammar. Vättern är lika stilla och ljummen som kvällen. Solen söker sig ner i väster.

Gruset knastrar under mina fötter. Jag stannar till utanför den kopparbeslagna kyrkporten. Runt mig svärmar flugor. De stiger och faller längs raka linjer. I rörelsens hastighet försvinner de. När de stannar till och ryttlar kan jag fånga dem med blicken igen. I deras kroppar och vingslag finns något förutbestämt. Jag letar efter ett anslag om kyrkans öppettider för en vandring genom det heliga, steg för steg över kalkstensgolv och gravvårdar under stjärnslagna valv och en kort stunds kontemplation inför Heliga Birgittas sammetsklädda relikskrin.

Över kyrktrappen ligger en kortare handikappramp. En kvinna i sjuttio-årsåldern trycker på den elektroniska dörröppnaren. Porten slås upp och jag följer henne och hennes väninna in i kyrkan. Det pågår en gudstjänst. Jag möts av orgelmusik. Kyrkomusikern har skjorta och knälånga byxor. Bänkarna är fyllda till två tredjedelar med besökare. Längst bak står några rader med lösa stolar. Här sitter två män och bläddrar i varsin bibel. Båda har vida klädnader. Klädedräkten skimrar i grått och lila. Den ene bär en kalott på huvudet.

Tagen stannar jag till vid en av pelarna som bär upp kyrktaket. Kalkstenen känns sval mot min axel. Jag står bakom en gravsättning, vars pelare får den att likna ett grekiskt tempel. På det som skulle vara templets tak ligger en staty och spretar med fötterna. Tårna pekar mot himlen. På en spik ovanför mitt huvud hänger en riddarhjälm.

Psalmen tar slut. Orgelspelaren lämnar sin pall. Predikan tar vid. Prästen talar om Jeremias och krukmakaren i Jerusalem. Om hur denne i sitt skapande formar leran till ett brukbart kärl, talar han. Ibland är leran motvillig och styv. Gud har en plan för varje människa. En människa är ett kärl som ska fyllas. Du behöver inte be. Gud vet vad du behöver redan innan du ber om det. Inget kärl är fulländad. Det kan finnas sprickor i glasyren, ojämnheter i formen. Så stänger vi dörren till krukmakarens verkstad och beger oss i självrannsakan till Golgata, där Jesus dog för vår skull. Han talar om Jesus mest älskade lärjunge och frågar församlingen, vem vill inte vara Jesus mest älskade lärjunge.

Prästens bäriga röst roterar under kyrkvalven. Kanske är jag närmare mig själv i den stunden än vad jag någonsin varit. Skapandet, den mänskliga skörheten, intensiteten i självrannsakan, smärta, blod, död, kärlek...Ske din vilja. Det som jag vill. En önskan om skapande. Jag hoppas kunna bära klosterkyrkan inom mig och kunna ta fram minnesbilden och röra vid den på samma sätt som man kan finna styrka genom att gripa en sten som formats slät av vågorna.