Motvind

Det är första natten till juli. Jag sover i pyjamas och raggsockor. Man ska inte vara kinkig. Kläder efter väder, heter det ju. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Hurtfriska uppmaningar. Ett nytt regnställ löser alla problem (om man inte måste gå hem och säga gympaläraren har sagt att vi måste, fast man vet att pengarna inte finns eller behövs till annat).

Igår från himlen. Ett helvetes regn med knytnävsstora droppat. Jeansen blev blöta upp till knäna på ett ögonblick av det dagvattenbrunnarna inte kunde svälja. Regnet var ljummet och kvävande. Man kämpar inte för sitt liv femtio meter hemifrån. Det bara känns så. När jag kom in tog jag en sjal runt halsen, varv efter varv med silke och alpaca omslöt mig.

Det är sommar utan sol. Årstiden kämpar i motvind. Jag vet att man inte ska klaga på vädret. Det går att ha roligt fast det regnar. Läs en bok. Gör en utflykt. Baka en kaka. Det är väl mysigt? Aktiv semester. Nu ska vi inte klaga på vädret. Tänk vad svamp vi får. Jag klagar inte, jag har bara ett fysiskt behov av sol, en primitiv instinkt, ett grummel i ryggradsvätskan efter ljus och värme. Regnet klibbar som olja mot huden. Jag blir inte torr. Det handlar inte om att tänka positivt eller att klä sig rätt, en fåfäng vilja att bli solbränd eller lättja i solstolen framför en karaktärsdanande utflykt. Suget är fysiskt och omöjligt att bemästra. Jag vill ha sol.