onsdag 30 juli 2014

Hotfull

Vi sitter längs ett av långborden utanför Rådhuskällaren. Borden är rustika och påminner som dem som finns på rastplatser. Bänkarna sitter fast vid borden. Vi får kliva för att sätta oss. Serveringen skuggas av en markis. Infravärmen får luften att flimra. Det hettar omkring oss. Jag flackar med blicken. På andra sidan gatan sitter människor som vi och äter på restaurangen utanför Coop. Miljonprogrammet och 1960-talets rivningsvåg och sanering av stadskärnorna hittade aldrig riktigt hit. Ett Domusvaruhus med tillhörande restaurang fick vi, men inte mycket mer. Vasaborgen och klostret höll stånd mot den moderna tiden. Ljumma sommarkvällar när Vättern inte ligger på känns det som jag lever i en såpbubbla, en idyll där inget riktigt är verkligt, trots att jag bor i en av hyreshusen längs Riksväg 50 och inte i någon av de charmiga, gamla kåkarna i Vadstena centrum. En älskare i Mjölby och ett jobb på kommunen som gör mig ironisk. Jag är fast här och känner mig lika beständig som turistströmmarna genom centrum. Hur många är det inte som stannat till och fotograferat Rådhustornet och tänkt att den vita stenfasaden påminner dem om Medelhavet och grekiska öar. De tänker att så här skulle man bo, men sen tvekar de, för de vet att Vättern är hotfull om vintern.

Mikaela sitter mitt emot mig. Vi sitter i mitten av bordet. Den övriga kontorspersonalen sitter båda sidor om oss.  Till hösten flyttar hon till Oskarshamn. En karriärstjänst. Hon byter en kommun mot en annan. Håret är nyklippt i page. De salongsgjorda slingorna får håret att se naturligt solblekt ut. Spetsarna på den vita tunikan ramar in klyftan mellan brösten. Serveringspersonalen dukar ut våra tallrikar med Vätternröding och Fläskfilé Oskar. Anna-Lisa frågar hur det känns att gå vidare och Mikaela svarar något luftigt om att Vadstena är en vackrare stad än Oskarshamn.
-Men hur är det med vänner? Orden flyger ur mig.
Mikaela fnyser lätt.
-Vänner har man kvar. Man träffar nya människor hela tiden. Relationer är flyktiga. Det är som att blåsa såpbubblor. Förunderligt på något sätt. Man kan alltid fylla på när det tar slut.
-Martin, då? fortsätter Anna-Lisa.
-Han har fått jobb som försäljningschef. Att hitta ett nytt jobb var inga problem för honom. Det är mycket därför vi flyttar. Det är bättre karriärmöjligheter för honom. Klart att man skulle vilja bo i en storstad, men småstaden har onekligen sin charm.
Hon fingrar på ögonbrynet. Jag vet att där finns ett knappt synligt ärr. Hennes fot nuddar min under bordet.
-Det är ju så fantastiskt med vänner, säger Anna-Lisa. Jag har ju min syjunta. Vi har hängt ihop i alla år. Snart är det väl dags för Hemmets Journal...Han är ju så fin med barnen, Martin.
Mikaela fingrar på sin ring. Det är en silverring med en glassten från en konsthantverksbod. Jag vet hur den ringen trätts på fingret och hur den köpts.
-Jo han är ju det, Martin. Fin med barnen.

1 kommentar:

  1. Jag som ju faktiskt har turistat i Vadstena känner lätt igen mig. Vättern är säkert hotfull, men stämningen runt bordet upplever jag som mer uppgiven än hotfull.

    SvaraRadera