Mormors gamla strumpskaft ligger i min handarbetskorg. Fötterna är utnötta och bara skaften är kvar. Man gjorde så förr. Nya fötter till gamla skaft. När det inte gick att stoppa längre behöll man skaften och stickade nya fötter till strumporna. Det kan vara min pappa som slitit dem och min mamma som inte kommit sig för att laga dem. Jag vet inte. Tyckte det var synd att de skulle nötas igen, så jag tog vara på dem med någon slags idé att använda dem som handledsvärmare. De har mest blivit liggande.
Garnet är grågrönt till färgen, slätt och hårt spunnet. Mormor spann under kriget, har jag fått höra. Det är hennes garn. Jag lyfter upp sockskaften trär dem över händerna. De sluter tätt runt handleden. Sedan provar jag dem runt vristerna. Jag noterar att de kliar. Kanske ska jag rama in dem för att vara rädd om dem. Kan man sticka strumpor så får man respekt för andras arbete. Hon har säkert använt tunna stålstickor när hon stickat. Jag gissar på 1,5 mm, stickor som är så tunna att de värker i händerna efter en stunds arbete. Garnet är stickat så hårt att maskorna knappt kunnat löpa på stickorna.
Din mormor var skicklig på att sticka, det förstår jag. Måste kännas speciellt att kunna använda hennes strumpskaft som kanske din pappa använt. Synd att de sticks.
SvaraRaderaDitt skrivarhantverk påminner lite om att sticka med kvalitetsgarn på tunna, tunna stickor. Skickligt väver du ihop det till ett alldeles eget mönster. Stickare får respekt för varandras arbete, så även skrivare.
SvaraRaderaHåller med Charlotte, väl stickat!
SvaraRadera