Ord på D

Ladugården svankar på mitten. Taket hukar efter snövintrarna. Gräset står högt kring bryggan som leder upp till rännet. Rödfärgen har bleknat mot grått. I utrymmet mellan vedbod och hönshus står en sågbock. Yxan vilar i huggkubben. Tre kor och en kätte har ladugården rymt. Kättinggrimmorna ligger kvar på foderbordet. Dörren knarrar när pappa öppnar den. Den kalla lukten av kohud, gödsel och urin slår emot mig trots att ladugården står tom. Jag vet inte om prickarna på brädväggarna är avföring eller döda flugor.

Pappa baxar in fodersäcken i ladugården. Vi byter så, hönsefor mot ägg. Idag behöver jag inte gå in bland hönsen. Mina händer behöver inte leta efter det nyvärpta, ljumma bland redena. Jag behöver inte se gulblanka ögonen och rödsvullna kammarna, känna de fylliga fjäderkropparna mot mina ben eller vara rädd att hönsen ska se mig som ett lätt byte och hacka mig sönder och samman, jag behöver inte känna den mjuka botten av halm och träck under mina fötter. Ingen kommer att säga:
-Vad duktig du var som hittade äggen. Nu får vi hoppas att det inte finns någon kyckling i. Den dör om hönan inte får ruva.
Hönsen äter snäckskal. Får de inte snäckor bildas inga ägg på skalen. De får sitt foder i ett avlångt trätråg på golvet, flaxar och trängs när de fodras. Det finns alltid en höna de andra kan hacka på. Ute växer hönsgården igen. Dorotea är rädd för höken.

Vi går in. Jag traskar efter pappa. Vår VW står på gården precis vid trappen. En solstrimma slår en solkatt i backspegeln. Färgen på ytterdörren flagnar, som hud som lossnar när man bränt sig i solen. Farstun är kall. Luften står stilla och drar det unkna ur väggarna. En kommod med tvättfat och hink står vid trapphuset. Två smutsiga handdukar hänger på en ståltrådskrok bredvid. I den tunna frottén syns ett par gula rosor. Pärlsponten har målats rosa, det är ingen flickig färg, ingen blomsterfärg, det är det skära som kommer ut jorden, från hinnor i kroppen och lungor.

Pappa knackar på dörren till köket och öppnar innan dottern har svarat. Den vitmålade skivan som täcker dörren har rämnat. Under skymtar det gamla och mögelgröna. Vi får sitta till vid köksbordet. Dottern bjuder. Hon ursäktar sig för köpebröd. Jag äter försiktigt. Kransen är gammal och torr. Saften hon bjuder på är tjock i glaset. Pappa grinar illa av kokkaffet. På zinkbänken står äggen i bunkar. Dottern står lutad mot kylskåpet. Hon sitter inte med oss, ser bara när vi äter. Hennes hals är insjunken. Håret är risigt och matt och format i en knut i nacken. Städrocken hänger lös över bröstet. Tofflorna på fötterna gungar när hon griper med tårna. Skimrande ärr täcker skenbenen.

-I ska la me in och hälsa, säger hon och visar oss i i det rum som kallas kammarn.
Dorotea sitter i stolen. En svart bibel ligger på den broderade duken. Katten ligger på bädden och blänger. Trots att djuret är lätt svackar sängfjädrarna. Ovanför sängen hänger en broderad bonad med motiv från det heliga landet. En beduin leder en dromedar i skuggan av en palm.
 -Har I tösa me er, säger Dorotea.
Pappa föser fram mig. Jag tittar ner. Linoleummattans skära blomster skymtar i gliporna mellan trasmattorna.
-E tös.
Dorotea hakar tag runt min vad med käppen och drar fram mig. Jag andas genom munnen för att slippa känna det ruttna från henne.
-E tös. Vad ska I med henne till? Ho e mager. Håret har ingen grann färg. Blir hon retad i skolan? Se så, får jag din hand.
Jag sticker fram handen. Ett fläckigt förkläde täcker Doroteas kropp. Rynkorna i hennes ansikte ?hänger som ett ösregn.
-Naglara biter ho inte på. Ska ho ha lite fikon och dadlar? Jag bjuder. Seså, ta nu.
Frukten har torkat i asken. Jag tar en bit och försöker äta. Det smakar sött, men känns som klister. Den hopskrynklade frukten är täckt av frön.
-Var det ägg I skulle ha?
-Vi har varit här med hönsefor.
-Finns det ägg? Eller är David före? David te Smesa ska ha ägg. De har jag lovat han.

inspirerande ord: dadlar, det heliga landet, Dorotea, dotter, dörr, dromedar