Skugga

Jag slår mig ner framför datorn. Utanför är dagen skugglös och het. En solkatt från en förbipasserande bil bländar mig när jag råkar se mot fönstret. Anteckningarna från natten ligger bredvid mig på skrivbordet. Tunn blyerts i oregelbundna cirklar fyller pappret. Jag skriver på rutat papper om det är möjligt. De matematiskt sinnade väljer alltid det rutade, sa en av mina lärare på universitetet, en av de som undervisade i grundläggande mänsklig intelligens. Sofistikerade former för mänsklig samvaro reducerades till lagbundna formler, lagtext och förutbestämda diagram. Jag väljer inte alltid rutat papper, bara om jag kan.

Ljuset får mig att tveka inför mina ord. Vägarbetarna borrar sönder jorden utanför mitt fönster. Gatan är ett hål. En grävmaskin sliter jorden i stycken. Det slår mig att jorden är mänsklig grävd sedan tidigare. Den är inget stycke jungfrulig morän.

Jag klev in i ditt kaos
Nuddades av magnesiumblixtar jag inte visste fanns
Om pupillers elstötar visste jag inget
De täckte min själ
Lät mig vara något annat än krymplingen i spegeln
Utan vila i bädden, finns stunder när jag låtsas sova
Risporna på bröstkorgen säger
Jag vill leva i smärta för att känna det sanna
Tjänarinnan vid sidan av misstag
Du sitter på en piedestal för att någon satt dig där
Av godhet ger du
Jag samlar smulorna av din generositet
Smulorna är det enda jag har kvar
Råttor och flugor söker dem
Min hand vilar mot din sovande kropp
Det är inte meningen att vi ska förstå

Jag skriver rent texten och fogar in det i mailet. Sedan tvekar jag. Kanske ska jag gå ut till till skuggfria värmen och låta solen bli hud, någonstans dit ljudet från den sargade jorden inte når mig. Jag sparar i utkast. I solen ska jag läsa något lättillgängligt.