Text till bild

Rick har dragit ner en rävskinnsmössa över öronen, ett fynd från hans farmor. På någon annans hjässa skullle pälsverket väcka löje. Han bär den ironiskt, med en galghumoristisk värdighet, en dyrbarhet att skratta åt. Jag har haft den på mig. Pälsstråna kittlade min panna och formade sig efter min nacke. Rick lät mig prova den. Med händerna rättade han till den på mitt huvud. Sen lade han mitt huvud på sned och såg mig in i ögonen.
-Som en tant. Farmors guldgruva bakom garderobsdörrarna. En krigstidsrelik. Hemmafronten. Ska jag kittla dig med en av mina vita fjädrar? Äh, du är rätt söt ändå, Susan. Utan mössa.

Jag minns fukten i hans imiterade uniformsjacka. Min kind snuddade vid hans ärm. Min hud absorberade vätan från hans plagg. Från mitt fönster ser jag honom på håll. Han går vägen fram med Michael och Peter. Michaels arm är gipsad. Han föll och drog ner fotbollsmålet över sig för ett par veckor sedan. Jag försöker föreställa mig honom på sjukstugan, efter den ödesdigra händelsen. Armen under ribban. Skelettet som bröts som en pinne. Stanken av gammal alkohol. Han nyktrade till där han satt på mottagningen. Det sägs att kroppen bedövar sig själv när skadan uppstår, att smärtan kommer sen. Han låter tjejerna skriva på sitt gips. Det finns olika sorters smärta. Att bryta en arm, att inte få skriva på ett gips. Jag vill mer med mitt språk än så. Det är något förgängligt i en namnteckning på ett bandage. Peter bär på en toalettrulle i famnen. Något djävulsskap planerar de.

När jag ser Mike drar min kropp ihop sig. Den ömmar och tigger smek. Tungspetsen vill nudda vid honom. Handen vill söka sig innanför hans skjorta. Knapp efter knapp vill jag öppna för att blotta hans bröstkorg. Bröstvårtorna är ovala, inte runda som mina. Hårväxten under hans armar fyller mig med melankoli. Jag vill ha honom. Min kropp begär. Själen skakar. Släpad inför bål och skamstock vill jag kunna säga:
-Jag har älskat.
Kärleken håller mitt huvud högt.

Jag känner kylan från fönstret. Min bädd är nybäddad och smal. Fjädrarna knarrar under min tyngd när jag ligger i den.
-Mike, viskar jag, trots att jag vill öppna fönstret och ropa eller störta ner för trappan till honom.
Jag andas lätt. Rummet ändrar skepnad. I vintertid sitter Helen i sin tunna nattsärk framför det öppna fönstret. Förkylningen får henne att hosta. Sjalarna ligger utspridda i rummet. Hon är näst in till naken. Kylan sätter sig på lungorna. Hon drar på sig lunginflammation och dör en vecka senare. Hennes älskade har rest till Amerika. I spillrorna av henne lever jag.

Mike och hans vänner har varit hos hippien. Jag ser honom ibland. Skägget är tovigt och gråsprängt. Huden på fingrarna är färgad av den lera han formar. Han säljer krukor och muggar till turisterna. De vuxna vänder honom ryggen. Vi unga är väl varnade. Jag vet inte om han ser sådana som mig eller om jag vågar söka mig till honom för att bli sedd i någon slags vishet.