Skador

Det står koner utanför Kulturhuset för att markera skador i asfalten när Mimmi kommer tid. Vid entrén brinner två marschaller. Ett rökande par vänder ryggen mot vinden. Hennes kjol fladdrar. För ett ögonblick vänder mannen blicken mot himlen, innan han återvänder till sitt samtal med henne.

Mimmi tar den breda halvtrappan upp till foajén. Innerväggarna är målade i rödockra. Ljudet av hennes klackar mot det mörka stengolvet får henne att tänka på småspik. Urban och Anita har redan kommit. Hon ansluter till dem. Anita fäster upp sitt hår med en sköldpaddsfärgad klämma, ångrar sig och låter håret locka sig över axlarna. Vid dörrarna till hörsalen väntar två unga kvinnor med kornblått hår, lugg och fullklottrade canvasväskor.

-Jag ser fram mot att se Mariette Ahlin, säger Anita. Vi såg henne i somras, Urban och jag, och hon är verkligen fantastisk. Så jordnära och vilken röst hon har, så ung, men ändå så mogen i sitt uttryck.
-Jag har inte lyssnat speciellt mycket på henne, säger Mimmi. Förhoppningsvis är spelningen lågmäld nog.
-Hon står där borta, säger Urban. Har i sett att hon har Svenne Eriksson med sig?
-Min gamla tonårsidol, fnittrar Anita. Tänk att han håller på än.
-Vissa är dedikerade, säger Urban. Han håller på och jobbar med Mariettes kommande skiva. jag tror det kan bli riktigt bra.

Mimmi sneglar mot musikerparet. Mariette har en svart långklänning med slits upp till låret. På hjässan vilar en hatt med vida brätten. Det blonda håret räcker halvvägs ner på ryggen. När hon ler skymtar en glugg mellan framtänderna. Hon liknar ett gulligt litet troll, tycker Mimmi. Svenne står bredvid i urtvättade jeans, hawaiiskjorta och sliten kavaj. Det finns något varsamt i hans sätt att iaktta Mariette, som gör Mimmi varm i hjärtat.