söndag 23 mars 2014

Vän

Haiku

Väna skuggkrokus
Hukar sig under dammet
Från vårstädningen

Text

De sa: Vi är vänner
Innan de skildes åt
Hon ser honom kraftfull
Han ser henne kraftfull
En av de två ljuger
Hon vet vem som ljuger
De iaktar på avstånd
Låtsas som allt är väl

Tanke

Om det inte varit för cigaretten skulle allt varit lugnt, eller rent av oförändrat i mitt sinne. Orden skulle funnits där för andra. På samma sätt som de funnit sedan jag först hörde dem. Ord som jag kan hålla på avstånd. För att de är för starka eller alltför tydliga, för att jag söker sanningen i texter som ständigt förändras, för att jag vill tolka det icke-uppenbara. Ord som jag kan hålla på avstånd för att mina vänner säger:
-Björn Afzelius har sålt sig. Den är för kommersiell och för banal.
Vidare diskussioner kan jag slippa, genom att ställa frågan varför.

Vem som helst skulle kunna ha skrivit dem, till vem som helst. Allmängiltigheten är sådan. Hjärta och smärta. Dansbandsrefränger. Ord för kvinnor som vet att tala om känslor med män som dricker för mycket eller inte alls numera. Dansbandspubliken. De som älskar att dansa. Glittrande paljettoppar. Billigt rakvatten. Refränger som biter sig fast. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säger du att du är min vän, så är du kanske det. Allas hjärtesorg i 24 ord, varenda separation, sammanfattad i vad som skulle kunna vara en banal schlager, om det inte var för den där cigaretten.

Björn Afzelius. En TV-dokumentär inspelad på Hovdala slott 1989. Något får mig att tro att en ursprungliga setlistan är sönderklippt. Ljuset skiftar mellan de olika sångerna. Skymning kommer innan ljus. Publiken kan texterna. De sjunger med. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säger du att du är min vän, så är du kanske det. Sången är översatt från danskan. Han har inte skrivit den själv, men han håller en cigarett i handen när han gör den. De gånger jag sett människor röka på scenen har det handlat om stark anspänning. Någon försöker dämpa sin scenskräck med en cigg och kastar den tillsynes nonchalant innan första ackordet. Två vänner tolkar varandras sånger. Den som vilar står med ryggen till och röker en cigarett med skälvande händer.

Det jag vet får mig att se något annat en magerlagd man som röker på scen. Jag ser något mer än en bröstkorg, något mer än en öppen skjorta, något mer än en man som sjunger en sång där han översatt någon annans ord. Det är cigaretten som får det att kännas. Helt plötsligt famlar jag i ensamhet och ångest och fattar med en sönderklöst intensitet vad som menas med

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå 
Men det kan va´svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som blitt våta



4 kommentarer:

  1. Jättebra! Speciellt det som står skrivet under "text."

    SvaraRadera
  2. Fint, men jag fäster mej vid "Tanke", den fina närvaron, det lyhörda anslaget.

    SvaraRadera
  3. Jag tänkte också på den betydelsen ... väna .... :)

    SvaraRadera
  4. Det är något med dig och musiker. Hur du "läser" dem (musikerna), klär av dem. Dina texterna får mig att vilja läsa mycket långsamt.
    Mycket bra!

    SvaraRadera