Text till bild

Marja hade börjat lyssna på klassisk musik. Jag nämnde det när vi drack te. Den handdrejande tekannan med blekblå glasyr över den bruna leran stod mellan oss. Mina händer kupade sig runt tekoppen och jag kände värmen genom godset. Vi åt något slags bröd som vi bakat i mikrovågsugnen (det liknade bröd, men vi trodde det var nyttigare, eftersom det inte var något riktigt mjöl i det).
-Det stämmer, mamma, sa hon och såg ut genom fönstret.
Där ute började himlen bli molntung och mörk. En bil passerade på gatan. Av ljudet att döma var den svart och törstig. Jag såg henne i halvprofil och noterade hur lika vi var med mörkt hår och kinder där blodådrorna låg ytligt.
-Vet du. All modern musik handlar om sex, droger och fester. Olycklig kärlek. Politik. Det är så skönt att slippa från det och bara kunna vila i något annat.

Det var när jag diskade och Marja satt med sina läxor jag förstod hur rätt hon hade. Jag hade alltid lyssnat på Johnny Cash, redan som liten innan jag ens kunde engelska. Det var farsan som fick mig till det. Cash blev min ständige följeslagare, ofta i hemlighet. Jag kunde låtarna och läste biografierna och såg Walk the line på DVD tills jag nästan kunde den utantill. Diskvattnet kändes fett och hett runt mina handleder. Ärmarna på min blå kofta var uppkavlade till armbågarna och jag tänkte på det gula vattnet i St Qeuntin, som såg som någon pissat i glaset och slammat upp jord i vätskan. Jag trodde alltid att jag lyssnat på Cash för min egen skull, för att finna tröst och tolka min omvärld, men nu insåg jag att Cash handlade om att förstå min pappa.