Behåll

En vindby mellan skurarna får Lions hoppborg att rista. Kommunen har arrangerat någon slag gemenskapsvecka. Representanter för kyrkorna och ett par av de politiska partierna hukar i sina kampanjtält. Man frestar med flygblad, ansiktsmålning och möjlighet att tillverka egna knappar av bilder klippta ur tidningar. Vädret får barnfamiljerna att hålla sig inne. En gång döptes torget till Hoppets Torg.

Mariette vinkar när hon ser mig på håll. Vi möts mitt på torget. Hon har sin hund med sig. Den sätter sig lydigt vid hennes sida och ser på mig med sina blekgula ögon. Jag böjer mig ner på knä och rufsar om hunden i pälsen. Dess brunrosa nos nuddar min kind. Den har ett klarblått halsband runt nacken.
-Jag klarar inte det här längre, säger hon. Jag har inte sovit i natt heller. Titta, jag är alldeles svart under ögonen. Det man ser på TV...Jag önskar att jag kunde hjälpa, att jag kunde göra mer. Hunden. Hästarna. Torpet. Allt kostar pengar. Hade jag inte det, skulle jag kunna göra mer, skänka mer pengar.

Jag vet att Mariette älskar sina djur. Hon tillbringar timmar på brukshundsklubben med hunden. Den är lydnadschampion och tävlar i rallylydnad. Ridtravaren rids i repgrimma. Shetlandsponnyn var gammal redan när hennes barn var små och verkar numera mest samla damm i sin raggiga päls. I vardagsrummet fladdrar ett par undulater runt i en voljär och i köket bor ett par kuttrande marsvin.
-Det är så lite man kan göra, så mycket man vill göra, säger jag och känner hur tomt det låter.
Mariette sväljer och jag ser att hon har tårar i ögonen.
-Jag vet att du vill behålla dina djur, säger jag. Gör det. Behåll dem. Jag vet hur mycket de betyder för dig. Man bidrar med det man kan.
Jag flackar med blicken. På en av stenpelarna som kantar torget har någon målat ett svart hakkors. En flicka med flätor går in genom porten bredvid färgaffären. Hon har jultidningskataloger i handen. Mariettes telefon ringer och jag ursäktar mig och går bort mot ICA.

En svart Mercedes nonchalerar väjningsplikten vid övergångsstället och tvingar mig att väja undan. Det hugger till i magen på mig. Tarmen vill tömma sig. Jag har ett sådant där skov igen och tänker på hur sårbar det gör mig, hur känslig jag är för vad jag äter. Till Mariette sa jag att hon skulle behålla sina djur. Ibland tror jag att det är våra egoistiska intressen som gör oss till människor, som håller oss uppe och får oss att sträva vidare. Omsorgen om ett djur. Husvagnen. Garnet till den fulländade spetssjalen. Kromet som blänker på veteranbilen. Den fyllda svampkorgen. Extasen på en konsert. Värmen i hjärtat när ungen spelar teater. Vi skulle kunna göra mer, men vad är rätt att göra?