Evenemang

Caj Lewenbrau satt i sin rullstol på scenen och talade om vikten av att vara närvarande i nuet, eftersom nuet är det enda vi har. Hon var helt klädd i vitt och hennes långa röda hår svepte in kroppen som poncho. Rullstolen stod mitt i en cirkel av ljus och reporna i scengolvet fick mig att tänka på det damm som skimrar i solskenet klara dagar när vintern blir vår. Efter en ridolycka, där hästen mejats ner av en drogpåverkad förare, på jakt undan polisen, hade hon fått ge upp sin teaterkarriär. Efter en lång tids konvalescens hade hon skrivit en bok och börjat föreläsa om vikten av närvaro i nuet. Det var något enkelt och självklart i hennes framträdande som tilltalade mig. Efter föreläsningen köpte jag en av hennes bilder. Med kalligrafitusch hade hon skrivit: Den mest exotiska platsen i världen är nuet. Vi är så sällan där. Rumi. I övre hörnet av vykortet hade hon ritat en hjärtformad ängel. Efter evenemanget skaffade jag en ram till tavlan och hängde upp den i hallen, för att ha den som en ständig påminnelse.

Det var när jag gick på skördemarknaden i Lagmanshult som jag insåg att jag glömt bort den där bilden. Den hade gjort sig osynlig bland sjalar, vantar och kataloger från Gudrun Sjödén. Besökarna kom med bil och dirigerades in på fälten som omgav Lagmanshult. Jag parkerade bredvid en röd ladugård byggd 1923 och gick över åkern mot byn. Torgstånden stod uppställda längs gatorna. En ung präst med blond hästsvans snurrade ett chokladhjul. Kyrkliga syföreningen sålde hembakade äppelpajer. Moderaterna bjöd på raggmunk och fläsk. Jag köpte rökt fisk och skrev på en lista för att bevara det svenska jordbruket. Det kändes som en av de sorgligaste listor jag undertecknat. I ändan av torggatan stod ett par välryktade svart-vita kor. De tuggade långsamt på höet som låg utspritt omkring dem. De skulle kunna vara hämtade från en reklam-film. Evenemang i Bregottfabriken. I en kätte stod ett par alpackor. De var nyklippta och hade nylongrimmor på sig. En grå traktor drog en kärra med passagerare över åkern. På tillbakavägen bjöd en man mig på miniatyrplommon. De var små och lite beska och han berättade att han brukade koka marmelad på den. Squashen han sålde var grov som kvinnolår.

Det var hunden där jag köpte ägg som fick mig att tänka om och minnas tavlan hemma. Den låg på bräddisken och såg sig intresserat omkring och nosade på förbipasserande som sträckte fram handen. Först trodde jag det var en schipperke, en belgisk skeppshund, eftersom den var liten och svart. På en lapp stod det att det var en norsk buhund som hette Diana. Jag köpte 35 bruna ägg och ett spräckligt och gick vidare, lugn efter att ha mött den där hunden. Ibland möter man djur, som är mer än djur, och bär på en speciell sorts vishet.