Kunna

Kåge tog morgonens första cigarett på balkongen. Han satt stilla på en vit plaststol. Det var något drömskt över honom och röken. Jag parkerade bilen utanför Willys för att hinna handla innan jobbet. Toyotans front stod vänd mot hans balkong. Trots att det blekröda hyreshuset låg på andra sidan genomfartsleden kändes det som jag kom honom mycket nära. Under det vita linnet var kroppen senig. Ett par tunna stålbågade glasögon vilade på näsroten.Håret hade börjat gråna och bli tunnare. När han förde cigaretten mot munnen såg jag att handen darrade.

Kåge är ett par år äldre än mig. Vi gick gymnasiet samtidigt och jag minns att han spelade gitarr, bildskönt med cigaretten i mungipan. Det påstods att han klarade 1.80 i höjd och han spelade med A-laget i division 3 redan som 17-åring. I vår överhettade tonårsvärld var Kåge en som skulle kunna bli vad han önskade.

En kinesisk lokalvårdare manövrerade en städmaskin mellan gondolerna på grönsaksavdelningen. Jag valde mellan identisk lika salladshuvuden. Bladen var fuktiga på ett sätt som liknade dagg och kändes nästan onaturligt krispiga. När jag manövrerade kundvagnen mot brödet tänkte jag att vi är vad vi gör mot oss själva i våra ensamma stunder.

Kåge hade lämnat balkongen. Lägenheten såg tom och övergiven ut. Persiennerna till vardagsrummet stod på glänt. I trädgården bredvid huset hängde en kvinna med tajta shorts tvätt. Hon fyllde de yttersta varven på torkvindan med grå påslakan. Duggregnet samsades med dimman i luften. Termometern på bilens instrumentbräda visade en yttertemperatur på 17 grader. Det var ovanligt varmt för årstiden.