Stråla

Mormor lärde mig sy. Hon lärde mig en del annat också. Sticka. Virka. Fläta nyckelringar av mattrasor och plastband. Tålamod. Tystnad. När jag tänker tillbaks på henne, så vill jag minnas att det strålade kring henne. Kanske var det bara det yrvakna vårljuset som letade sig in genom trådgardinerna i HSB-lägenheten jag mindes. Den förgyllda klockan på väggen. Tick. Tack och hårda slag, varje hel- och halvtimme, som om hon hade en egen kyrkklocka på väggen som mätte ut hennes tid. Jag satt med armarna utsträckta. Hon nystade en härva. Garnet kliade mot mina handleder.

Farmor var av annat virke. Hon var med i Kvinnoklubben och läste Morgonbris, gick på möten och kokade kaffe på Första Maj. Nestlé skulle man bojkotta. De lurade fattiga mödrar i tredje världen att de skulle ge sina barn välling istället för att amma dem. Barnen dog av undernäring, diarréer och smutsigt vatten. Alla skulle få det lika bra som vi hade. Det var hennes självklara livsmål.

När jag sydde mitt senaste broderi lät jag dem smälta samman, utan att jag tänkte på det. Jag baserade broderiet på ett citat jag hört och lagt på minnet. I min bild satt tre män runt ett sammanträdesbord. De hade breda armar och uppkavlade ärmar och hade lossat på slipsarna. Med små tunna efterstygn återgav jag deras samtal.
-Varannan damernas i styrelserummen?
-Varför det? När vi kan hjälpa dem på plats?