Återhämta + sträcka

Fredrika ställer in trädgårdsmöblerna för vintern. Balkongen ligger i söderläge och är antingen våldsamt het eller utsatt som ett fladdrande papper i vinden. Att odla något är omöjligt. Hon har en taklök i en kruka, det är allt. Hon tar de lätta stolarna med flätad plastsits och pelarbordet med fyra sköra ben och bär dem en och en nerför trapporna till källarförrådet. Trots att septemberdagen är varm, anar hon att hon inte kommer tillbringa mer tid på balkongen i år.

Källaren är grönmålad. Väggarna är blekgröna och golvet har en mossgrön nyans. Det luktar tvättmedel från tvättstugan och fläkten i torkrummet brummar. I cykelkällaren står en damcykel med rund ram och lädersadel. Däcken är murkna och saknar luft. Den har stått där så länge Fredrika kan minnas. Hon undrar alltid om någon äger den eller om ägaren dött eller flyttat därifrån för länge sedan.

I källarförrådet ryms minnena och ordningen. Kartongerna med ljusstakar och julpynt står nära dörren bredvid lådan märkt påsk. Ovanpå en övergiven bokhylla ligger tavlorna Jens målat. Omedvetet sträcker hon ut handen och nuddar vid ramen till en av dem. Minnet av honom får henne att vika sig dubbel. Hon försöker andas lugnt, men hennes näsborrar fylls av den doft hon förknippar med honom, mysk och små, metalliska droppar av svett. Framför sig ser hon hans seniga överarmar och såret på knogen, där sårskorpan liknade en spindel, de ovala bröstvårtorna och strimman av hår som började växa vid naveln och sträckte sig ner över den mjuka nederdelen av buken. Man återhämtar sig aldrig, man bara förhåller sig. Hon backar från tavlorna. På en vitmålad stol med en figursågad lyra i ryggen står en tavla av brädlappar med snirklig text. Våra vackraste minnen är inte det vi äger, utan det vi bär i våra hjärtan.