Text till bild

Det var Marie som sa något om att Jonny förändrats när jag var borta. Hon drog mig åt sidan och grep tag i min arm i förtroende.
-Du vet. Jag vill inte göra dig upprörd och påminna dig om något, eller så. Men Jonny har förändrats. Han är inte alls samma kille som när du åkte till England som au-pair.

Jag ryckte på axlarna. Jonny och hans brorsa, en chalmerist med kvardröjande ungdomsacne, ville jag helst glömma. Marie var en nyckel tillbaka till hemstaden, en som stannat kvar och spunnit en skvallerväv omkring sig. Jag behövde henne för att komma tillbaks, en förtrogen, som jag kunde svika när det var dags att gå vidare och som jag kunde återvända till när det behövdes, en som var lätt att bli vän med.

Jonny tog min oskuld och på något sätt tycker jag han kunde vara nöjd med det. Vi låg med varandra i hans pojkrum, i en skranglig furusäng med skumgummimadrass och en fransig affisch med Kizz på väggen. Innan hade vi spelat tremanswhist med hans brorsa. Vi satt i köket på varsin grönlaserad pinnstol och slängde korten på en gulblommig vaxduk i ett spel utan vinnare. Innan spelat hade vi druckit kall O´boy och ätit limpmackor med hushållsost. Spader Knekt fick en fläck av Jonnys mjölkchoklad.  Jag hävdade att jag var den som vann flest omgångar. Jonny och hans chalmeristbrorsa påstod båda att de var överlägsna i kortspelet. Vi höll på i timmar. Vid ett tillfälle sa chalmeristbrorsan.
-Ser man en person i ögonen längre än sex sekunder vill man antingen ligga med den eller mörda den.
Jag stirrade på chalmeristbrorsan. Vid fem vek han undan med blicken.

Det tog slut mellan mig och Jonny i samband med studenten. Jag stack till London och Jonny blev kvar. I ögonvrån såg jag honom närma sig. Han hade rakat av sig håret och verkade ha tillbringat det sista året på gymmet. Jag mindes hans sista ord.
-Det kommer alltid vara du och jag, Louise. Jag kommer aldrig glömma dig, eller förlåta dig för det du gör. Kom ihåg att det är jag som lämnar dig och gör slut. Du kan aldrig lämna mig. Du är min, Louise.