Omfördela

Dörren till servicelägenheten slår igen bakom Sven. Jag sitter på yttersta kanten av fåtöljen och väntar. Mina händer känns kallsvettiga där de ligger knät. Sven hänger av sig jackan innan han hälsar.
-Det är väl lika bra att vi sätter igång.
Den kvardröjande doften av urin och rengöringsmedel får honom att rynka på näsan. Mammas saker ligger utspridda i lägenheten. Anita har hjälpt mig att plocka. Husgeråden ligger i ett par banankartonger i köket. Handdukar och lakan ligger i plastsäckar. Kläderna är väl lika bra att slänga, tyckte hon. Jag vet inte om vi kan skänka det. Överallt i lägenheten ligger inkontinensskydd staplade i sina förpackningar.

-Vem ska välja först? undrar Sven. Ska vi ta varsin sak tills vi blir nöjda och det blir rättvist?
Jag nickar.
-Vi singlar slant, fortsätter Sven. Krona eller klave?
-Vilket är vilket? Jag tar gubbe.

Sven vinner vadslagningen och bestämmer sig för kristallkronan. Det förvånar mig inte. Solveig har alltid haft ett gott öga till den.  Jag låter blicken glida över rummet. På något sätt har jag väntat på det här länge och funderat på vilka föremål som ska bli mina, vilka minnesskärvor av ett liv jag ska ta med mig. På bokhyllan står ett foto av mig och Sven. Vi leker i trädgården. Gungbrädan ligger över en sten. Sven var den äldre av oss och den som vägde mest. Med hårda nypor omfördelade han tyngden mellan oss, så gungbrädan vägde jämnt. Högt blodtryck och diabetes. Jag är fortfarande frisk. Det känns som balansen mellan oss förändras. När vi är klara kommer jag att få haka ner kristallkronan.

På väggen hänger tavlan Hanna alltid älskat. Eskil Lindell. Han har gått upp i pris det sista. Mammas smycken ligger på bordet. Jag föreställer mig Solveig bära dem. Anita har ärvt sin mors smycken. Jag tänker på min dotter, som läser till civilingenjör i Linköping och sa det var väntat med dov röst när hon fick dödsbudet, min mamma och min hustru och jag vet att jag måste välja ett föremål.