När Sigge bjöd in mig till en weekend på familjegodset blev jag själaglad. Jag som knappt trodde på kärlek blev blixtförälskad vid första ögonkastet och åtrådde hans styva mustasch lika mycket som kan stickiga tweedkavaj. Hans magra kropp gjorde mig sjuk av åtrå och jag älskade att förlora mig i hans bleka ögon. I fantasin knäppte jag upp hans skjorta om och om igen eller blottade hans hals under den åtsmitande polokragen. Jag hoppades innerligt att Sigge var lika besatt som jag.
-Förvänta dig inte för mycket av herrgården, sa Sigge. Det är så kallt och dragigt att människor som bor där får kalla hjärtan. Vi har närt en förbaskat massa excentriker på det där stället. Morbror Klas fick vi stänga in efter kriget och Alice var någon slags djurrättsaktivist. Sigrid hängde sig av olycklig kärlek och Betty drunknade när hon försökte rädda sin knähund. Jag vill inte skrämma dig, men någon av dem går igen.
Inte ens det faktum att Sigges familj närde en kvadratmeterstor kombuchasvamp hemförd från missionsfälten i Kina i en specialtillverkad glasskål i matsalen gjorde mig särskilt orolig, inte heller det faktum att det mest spännande i min släkt var en snedseglad norsk fiskare som gjorde en förmögenhet på torkad fisk i Amerika. Han förlorade det mesta på poker och försvann sedan vid Kap Horn. Jag anade att Sigges familj räknade sina anor till före stormaktstiden.
På väderleksrapporten utfärdades klass 3 varning för stormen Stina och varning för höga vattenflöden. Vindrutetorkarna i min lilla Fiat kämpade för att hålla regnet borta. Grusvägen till herrgården kändes mjuk som en möglig skumgummimadrass. Bilen gnagde sig framåt meter för meter. Vågorna slog mot bilplåten. Efter en tvär kurva försvann vägen. En grå skepnad tornade upp sig framför mig.
Du visar bredden på vad som går att skriva av en bild, roligt! Tack! bra!
SvaraRadera