Tydligt

Det kändes så tydligt att något var förändrat, fast ingen av oss ville nämna det. Vi satt lillstugan "te Månsesa", i det faluröda hus, som Liselotte kallade sitt land. Jag tog efter Liselotte och rökte. Hon var så  trygg i sitt rökande, så självklar med det. Cigaretterna, lågan som slog upp från den klargröna tändaren och röken som steg upp mot fuktfläckarna i det vitlimmade taket, allt var en del av henne. Jag var bara glad att jag lärt mig, att jag kunde härma henne någorlunda väl, utan att bete mig som ett barn.

-Går du i skolan? frågade Liselotte.
-Vårdlinjen, svarade jag. Jag får åka till stan. Det tar nästan en timme med bussen. Borde försöka hitta någon inackordering. Ett rum. Men om ett år är jag fri.
-Jag har slutat, sa Liselotte.
Hon kurade ihop sig i den tjocka stickade islandströjan. Cigaretten skälvde till i hennes hand.
-Hoppade av bara. Stod inte ut.

Det var Liselotte som fått mig att börja på vårdlinjen. Jag var inte ens säker på om jag skulle gått gymnasiet annars. Morsan såg det inte med blida ögon. Fasoner, sa hon. Passa på sjuka människer. Tror du att du kommer upp dig? Ströms hönseri söker väl folk. Hon har läshuvud, sa farsan. Fröken i skolan säger visst det. Betyg och sånt. Får hon jobb kan hon försörja oss sen.

-Vad gör du istället, Liselotte?
-Inte ett skit. Ska börja på Vivo sen. I kassan. Har ni kvar kaninerna?
-Nej, dom är borta. Hönsen och korna också.
Jag sa inget om att farsan skadat sig i skogen och att han tog kaninerna en efter en, eftersom jag vägrat. Han tyckte jag borde jag gjort det, det skulle härdat mig att ta hand om det där. Burarna brände vi till påsk.
-Kaninerna var väl rätt söta?
-Tycker du det? Vita och rödögda. Det finns väl gulligare djur.
-Det här är nog sista sommarn jag kommer ner. Morfar har kräfta.
-Har han?
-Han vill inget säga, så sprid inte ut det. Vad ska jag och morsan med det här stället till?