Frihet

Fortsätter gårdagens. Berättarjaget har tagit in på vandrarhem för att få ro, tid att skriva och för att reda ut sitt liv.

Droppe efter droppe faller från kökskranen ner i den rostfria vasken. Kylskåpet surrar som det håller på att gå sönder. Det verkar stå snett och skava mot en ojämnhet i golvet.TV-rummet vid trappan står tomt. TV:n på väggen är avstängd. Fjärrkontrollen ligger ovanpå ripslöparen. Björklaminatet släpper i hörnet på soffbordet. En svart fuktskada gapar åt mig som en trasig tand. Holländaren har plockat undan efter sig. Heinkenflaskorna är borta. Han har sopat bort Pringlessmulorna från soffan med handen. Kanske har han rest. Jag vet inte.

Igår kväll satt holländaren ensam vid TV:n. Han satt rak i ryggen på den del av divansoffan som ingen gör anspråk på, den del som är avsedd att sitta i. Ölflaskan och chipsburken stod framför honom på bordet. TV:n visade Searching for sugar man. Jag var på väg ut för en kort promenad, men frös till på tröskeln till TV:rummet. Filmen har en hypnotiserade inverkan på mig. Försiktigt tassade jag runt hörnet på soffan och satte mig, stel som en pinne på divandelen. Holländaren räckte mig tre chips och jag åt dem långsamt ett och ett.
-This is the best movie I have ever seen, sa han och jag höll med.

Searching for Sugar Man gör elektrisk. Jag förvandlas när jag ser den. Håren reser sig på mina armar. Koncentrationen kastar in mig ett flow. Bara att se filmen förvandlar mig till en skapande konstnär. Berättelsen om hur skivbolagsdirektören upptäckte Rodriguez när han spelade på en nedgången sylta i Detroit får mig att rysa. Jag vill bara ha mer och mer. Skivbolagsdirektören kom in, ditlockad av ett rykte. Lokalen var fullpackad. Röken låg tät. Scenen låg längst in. En man, en gitarr, en nästintill magisk röst, ansiktslös i mörkret. Rodriguez fick skivkontrakt. Det var väl det han drömt om, att få göra en platta. Tidigt 70-tal. En ny Dylan, som rör sig på gatan och andas dess droger, när Dylan drivit sig själv till vanvett i självförbrännande virvel av jetsetliv, som slutade i soluppgången längs en väg i Woodstock, när motorcykeln förlorade väggreppet. Rodriguez slog inte igenom. Plattan sålde dåligt. Han skulle försvunnit, om det inte vore för den egendomliga slump att den spreds i Sydafrika och hans sånger kom att symbolisera ett folks längtan efter frihet och nära en revolution, helt utan hans vetskap. Med eller utan filmen är Rodriguez liv en gåta. Daglönaren, tillfällighetsarbetaren, tog sina barn till de fina museerna för att att de skulle få möta konsten i form av Picasso och Delacroix. Han liv är vad betraktaren gör det till. Kanske är det filmen storhet, möjligheten att få skapa ett eget konstverk.