Sak

Berättarjaget har tagit in på vandrarhem för att skriva och finna sig själv. Dagens text fortsätter ett par tidigare texter. 

Det kanske inte var någon stor sak i sig, men det var tavlan som fick mig att tro att han egentligen aldrig såg mig. Jag hade hängt den över soffan och han noterade den när han var på besök. Han stod bakom mig och hade redan börjat smeka mig när han nämnde tavlan. Jag stod med ansiktet mot den och lät motivet skölja över mig som ljummen dyning. Sök din styrka. Bli inte bitter som din mamma. Tusch och akvarell. Tre kvinnor eller en. En nacke föds ur en page där varje hårstrå ligger på plats. En utsökt blus förenar sig med ryggen. I tavlans mitt står en naken kvinna, smal och sluten i sina tankar. Till höger finns den sorgsna kvinnan. Ett halvt ansikte, upplöst som av tårar. Kvinnorna är målade mot en dimgrön bakgrund.

-Målar du? Det visste jag inte.
-Nej. Det är en vän som gjort den.
-Välgjord för att vara en amatörmålning. Vänner som målar kan man ju ha.

Tavlan talar till mig, utan att säga något. Den låter mig vara i sin närhet. Jag vet att man ska vara en stark kvinna, men jag vet inte hur en stark kvinna är. Oövervinnelig, förstås, men hur? Kanske är jag allt som en kvinna inte ska vara. Jag arbetar och säger att mitt arbete är viktigt. Trots det är mina yrkesmässiga framgångar ringa. Jag intalar mig att jag är kärleksfull och att jag söker kärlek. Practice love until you remeber you are love. Han lovade. Det var bara en tidsfråga. Han var inte lycklig med henne. Det var bara en tidsfråga. Och jag väntade.

Ett ljud från gatan får mig att hejda mig i trappan. Jag står med fingertopparna mot den mintgröna vävtapeten och lyssnar. Det låter som någon drar igen en skjutdörr på en skåpbil och sedan backar över en gnyende schäferhund. Trots att ljudet fyller mig med obehag bestämmer jag mig för att gå ut. Promenader lär rensa tankarna.