Bort

Fortsätter vandrarhemsinteriören. Berättarjaget har rest bort för att skriva och finna sig själv. Texten knyter an till en bildpuff från förra veckan. 

Det sägs att man reser bort för att komma till insikt, att ett luftombyte gör gott. Kanske är det sant. Kanske händer något med mig när jag faktiskt skriver, kanske blir tankarna tydligare, de missformade blodkropparna som skär sönder mina vener och artärer färre och får mig att blöda inombords färre. Kanske läker jag. Om inte stannar jag i bitterhet. Den som gör en resa, har något att berätta. I minnet letar jag efter citatet på tyska, men jag slår bort det när jag inte riktigt minns. Har stressen gett mig minnesluckor?

När jag kommer tillbaks till jobbet kommer jag inte att ha något att berätta. Det att jag varit den andra kvinnan har jag inte anförtrott någon, inte där. Reser gör man med vänner, så man kan dricka vin och tala ut, fnittra lite grand. Man reser med sin själs älskade för att få se en människa skimra i skenet av levande ljus på en herrgårdsrestaurang med utsökt mat. Ensam dam reser ensam. Man reser inte för att samsas med sina patetiska anteckningar på ett nedgånget vandrarhem, inte om man vill berätta för andra om sin resa. Den andra kvinnan, hon som stjäl en annan kvinnas man och själv blir lurad. Jag kan inte se mig sådan. Vi var menade för varandra, hans kroppsdoft och hans händer, hud mot hud. Hon blev med barn. Hon den där andra. Jag kommer aldrig mer att kunna bli kär. Inte efter honom.

Jag går ner mot havet. Trottoaren utanför hyreshusen är så smal att det känns som att gå balansgång. Putsade fasader och parkerade bilar snuddar nästan vid mig där jag går.  Mannen som tecknar i sanden är där när jag kommer ner till sandstranden. Jag står stilla och iaktar honom. Han har svart skinnjacka, gymnastikskor och jeans, kanske kommer han från det forna Jugoslavien och bär på trauman värre än mina, kanske är han bara mörk i hyn.

Efter att ha format en åtta, lägger han ner pinnen han ritat med. Dyningen niger framför hans verk. En rännil sipprar in i hans tankar. Han vänder sig om och går mot mig. Fötterna sjunker ner i sanden. Det är tungt och ojämnt att gå. När han ler mot mig känner jag att jag blir torr i munnen. De artighetsfraser jag skulle kunna använda ger mig en känsla av att leta efter borttappade papper, räkningar som skulle varit betalda, men inte är det. Väder vad är det? Han stannar framför mig. Jag möter hans blick. Den skimrar i grönt. Ögonfransarna böljar som sjögräs. Jag sänker blicken. Tungspetsen fuktar min överläpp.
-Picasso målade på stranden, säger jag. Han var gammal då. Varje pennstreck ovärderligt. Människor trängdes runt det han ritat i sanden för att fotografera hans infall innan de förtärdes av vågorna.

Slut

En samling texter som det känts bra att skriva. Om de är bra eller dåliga kan jag inte bedöma, men det har känts bra att skriva dem. Kreativt och närvarande.