Kämpa och ben

Jenny tar telefonen med sig och ber om ursäkt. Hon lämnar mig ensam i köket. Jag snor vristerna runt stolsbenen och veckotidningen som ligger uppslagen på kökssoffan. En kvinna i 60-årsåldern har vunnit 3,5 miljoner på Lotto. Hon berättar att lotto-vinsten inte förändrat hennes liv, utan hon jobbar fortfarande kvar som uska på Vädergårdens demensboende. Visst har hon och döttrarna varit på spa och så har hon kunnat köpa det där huset hon drömt om, den lilla stugan vid sjön utanför Ulricehamn. Göran som hon träffade på dans strax efter vinsten är hennes stora glädje i livet. Han har rutig skjorta, stålbågade glasögon, lurviga ben och en Welch Corgi-hund.

När Jenny kommer tillbaks ska vi prata om Jag heter inte Miriam. Jag har läst den. Jenny håller på. Med fingrarna kring de blanka veckotidningsbladen lovar jag mig själv att försöka undvika att fastna i detaljer i vårt samtal, att inte nödvändigtvis nämna Maj-Gull Axelssons beskrivning av en porslinsservis. Jag känner igen den där servisen, i grönt och beige, med blomma och vågmönster, och kan nämna den vid namn. Axelsson skriver mig delaktig. Ett citat har bitit sig fast. "Jag lärde mig att aldrig lita på män i flock. Lärde du dig det i lägret. Nej, i Jönköping två år senare". Jenny kommer ställa samma fråga som efter De fattiga i Lodz. Om man vet vad som kommer efteråt, med trauman och posttraumatisk stress, och allt lidande man går igenom innan slutet, skulle man kämpa då, eller bara välja den enkla utvägen, elstängslet eller en provocerande handling för att bli skjuten? På högstadiet när vi såg de svartvita filmerna och informerades om fasorna, betraktade vi oss alla som överlevare, alla utom Jenny. Och över Stortorget i Nässjö går en fet duva i den tidiga morgonen. Boken börjar så och fågeln etsar sig fast i mitt minne, fast jag lovar att tänka på kallbrand.