Text till bild

Jag tvingar mig, för att få luft, för att bryta ett beteende, för att man ska. Innan jag lämnar rummet slätar jag till bädden. Det bulliga täcket med turistföreningens tryckta vapensköld ligger ovanpå mitt rutiga påslakan. Jag reser lätt. Under täcket fungerar mitt påslakan som en sovsäck de stunder jag försöker sova. Ett ögonblick funderar jag på att tömma papperskorgen, men jag låter den vara. Mina anteckningar ligger utspridda på det ostadiga bordet vid fönstret. Närheten till havet anas som salt på rutorna.

Jag tar fram ett stycke måltidsersättning ur ryggsäcken. I den limegröna förpackningen ligger ett stycke sammanpressade fibrer som påminner om en chokladkaka. Äter gör jag inte. Jag tar sådant och Coca-cola istället. Näringsberäknade måltidsersättningar och läsk. Det är bara tillfälligt, intalar jag mig. Det där med maten. Ett par dagar, vid havet för att få ro, för att finna mig själv, för att kunna skriva. Jag skriver faktiskt. Den energi jag känner förvånar mig. Jag skriver frenetiskt och för hand, i tron att det finns något välgörande i det skrivna ordet. Mina ord avtecknar sig som taggtråd mot det vita pappret.

En samling citat som jag rivit ur tidningen Nära har ramlat ner på golvet.

Jag har fått allt jag kan önska mig

Jag bad om styrka - och fick möta svårigheter, för att göra mig stark

Jag bad om visdom - och jag fick problem att lösa

Jag bad om välgång - och jag fick muskler och hjärna att arbeta

Jag bad om mod - och fick faror att övervinna

Jag bad om kärlek - och jag fick människor i nöd att hjälpa

Jag fick inget jag ville ha - jag fick allt jag behövde

Hazrat Inayat Khan

Den snirkliga texten är tryckt mot en blekt persikofärgad bakgrund. I anslutning till visdomsorden finns ett sepiatonat porträtt av en man med lockigt skägg. Runt nacken hänger ett tungt pärlhalsband. Halsgropen fylls av en hjärtformad berlock med utbredda vingar. Sepiatonen till trots så blänker hans klädnad. Han förefaller vara klädd i dyrbart siden.  Hårlocken på hans axel får mig att tänka på sådant man hittar i avloppet. För hans skull försöker jag låta bli att tänka så. En vishetslärare ska inte föda sådana tankar. Det är för hans sökande blick jag sparat bilden. För ögonen och för att orden provocerar mig. I all religon finns samma sanning.

Det kalla handtaget klibbar mot min handflata. Den föga insmickrande, grå korridoren luktar rengöringsmedel. Doftmolekylerna är små och vassa och påminner mig om illasinnat blodfett i en infekterad kropp. Mellan sovsalsdörrarna hänger en Van Goghreproduktion. Tanken på mannen på stranden överväldigar mig. Jag stålsätter mig och delar in min utevistelse i hanterbara sextio minuter. Frisk luft rensar hjärnan. Kroppsrörelse är bra för kreativiteten.