Jag tar fram ett stycke måltidsersättning ur ryggsäcken. I den limegröna förpackningen ligger ett stycke sammanpressade fibrer som påminner om en chokladkaka. Äter gör jag inte. Jag tar sådant och Coca-cola istället. Näringsberäknade måltidsersättningar och läsk. Det är bara tillfälligt, intalar jag mig. Det där med maten. Ett par dagar, vid havet för att få ro, för att finna mig själv, för att kunna skriva. Jag skriver faktiskt. Den energi jag känner förvånar mig. Jag skriver frenetiskt och för hand, i tron att det finns något välgörande i det skrivna ordet. Mina ord avtecknar sig som taggtråd mot det vita pappret.
En samling citat som jag rivit ur tidningen Nära har ramlat ner på golvet.
Jag har fått allt jag kan önska mig
Jag bad om styrka - och fick möta svårigheter, för att göra mig stark
Jag bad om visdom - och jag fick problem att lösa
Jag bad om välgång - och jag fick muskler och hjärna att arbeta
Jag bad om mod - och fick faror att övervinna
Jag bad om kärlek - och jag fick människor i nöd att hjälpa
Jag fick inget jag ville ha - jag fick allt jag behövde
Hazrat Inayat Khan
Den snirkliga texten är tryckt mot en blekt persikofärgad bakgrund. I anslutning till visdomsorden finns ett sepiatonat porträtt av en man med lockigt skägg. Runt nacken hänger ett tungt pärlhalsband. Halsgropen fylls av en hjärtformad berlock med utbredda vingar. Sepiatonen till trots så blänker hans klädnad. Han förefaller vara klädd i dyrbart siden. Hårlocken på hans axel får mig att tänka på sådant man hittar i avloppet. För hans skull försöker jag låta bli att tänka så. En vishetslärare ska inte föda sådana tankar. Det är för hans sökande blick jag sparat bilden. För ögonen och för att orden provocerar mig. I all religon finns samma sanning.
Det kalla handtaget klibbar mot min handflata. Den föga insmickrande, grå korridoren luktar rengöringsmedel. Doftmolekylerna är små och vassa och påminner mig om illasinnat blodfett i en infekterad kropp. Mellan sovsalsdörrarna hänger en Van Goghreproduktion. Tanken på mannen på stranden överväldigar mig. Jag stålsätter mig och delar in min utevistelse i hanterbara sextio minuter. Frisk luft rensar hjärnan. Kroppsrörelse är bra för kreativiteten.
Det kalla handtaget klibbar mot min handflata. Den föga insmickrande, grå korridoren luktar rengöringsmedel. Doftmolekylerna är små och vassa och påminner mig om illasinnat blodfett i en infekterad kropp. Mellan sovsalsdörrarna hänger en Van Goghreproduktion. Tanken på mannen på stranden överväldigar mig. Jag stålsätter mig och delar in min utevistelse i hanterbara sextio minuter. Frisk luft rensar hjärnan. Kroppsrörelse är bra för kreativiteten.
Fantastisk text. Spännande att läsa.
SvaraRaderaJa sådan visdom känns alldeles för klyschig och nästan löjeväckande (tycker jag även om jag säkert provocerar vissa). Skönt med frisk luft då.
Usch ja, vilka hemska rader ur tidningen Nära. Men vad bra du skriver. Kontrasten blir desto tydligare =D
SvaraRaderaOrden som taggtråd på det vita pappret. Vilken härlig beskrivning!
SvaraRaderaTaggtråden! Ja hela texten!
SvaraRaderaSom Ethel sa, de orden känns löjeväckande. Naiva. Man blir trött, det enda jag kan göra är att instämma i provokationen.
SvaraRaderaOch jag önskar mig dagar som de du beskriver.
Dina melankoliska, eftertänksamma, grå (jag hittar inte rätt ord) är verkligen mycket bra. <3