Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Hon hade inte så långt att åka, är hämtad från Stephen Booth - På väg mot döden. Boken är en engelsk deckare.

Hon hade inte så långt att åka, ner till Willys bara, för att köpa lite bananer och en paket med yoghurt. Färsk ingefära kanske och en flaska äppelcidervinäger. Ändå tog hon bilen. De hade inte haft den sportiga lilla Peugoten mer än två veckor. Begagnad visserligen, men ändå ny för henne.
-Hej tuffing, sa hon till bilen när hon satte sig bakom ratten. Nu drar vi.

Hon bromsade, hon visste det. Den vita Volvon kom med hög fart och rammade hennes vänstra framskärm. Föraren hängde på signalhornet. Ljudet fick henne att tänka på Hesa Fredrik, larmsignalen som testas ett par gånger om året och ska ljuda vid fara. Svart plåt, vit plåt. Bromsljud. Anblicken av en vit lurvig hund längre ner på gatan som gick med sin matte längre ner på gatan. Hon knäppte loss säkerhetsbältet och försökte känna efter om hon var oskadd. Inga smärtor i nacken. Volvons förare slet upp hennes bildörr. Han bar skinnjacka och rosa skjorta. Ett ögonblick såg hon rakt in i hans skrev.
-Du kan ju inte bara köra rakt ut så där i en korsning, utan att se dig för, skrek han och grep tag i hennes arm och tryckte henne mot bilen. Min bil är förstörd nu.

En kvinna med sjalett som krattat sin trädgård kom ut på gatan.
-Nu lugnar ni ner er, sa hon. En olycka kan hända vem som helst. Den har korsningen är livsfarlig. Att det inte händer fler olyckor är ett under. Kommunen borde verkligen göra något åt den. Det är väl ett försäkringsärende? Ska vi ringa till polisen? Behöver ni bärgning?