Positiv

Hans-Eric släktforskar. Vid släktsammankomster redogör han för kusingiften och dubbelkusiner på 1800-talets svenska landsbygd, unga män som försvunnit till Amerika och torparsöner som kommit upp sig inom stormaktstidens armé. Han är magerlagd och bär vanligtvis en hemstickad slipover. Struphuvudet är ovanligt stort och han har ludna handleder. Till yrket är han redovisningsekonom på kommunen och han förvarar sina forskningsresultat i blekgrå pärmar.

Till den här julen hade han låtit trycka upp böcker med färdiga frågeformulär där var och en i släkten, ingift eller inte, ska svara på frågor om sitt liv. Han vill att vi fylla i böckerna och berätta om våra barndomsminnen, fritidsintressen och yrkesliv. Hans fru Agneta hade slagit en böckerna julklappspapper och dekorerat paketen med konstgjorda julstjärnor. De överräcktes i samband med kaffet. Jag satt precis vid julgranen och kände dess milda doft av skog när jag fick mitt paket.
-Det var ju ett fantastiskt initiativ, sa min man. Man glömmer så mycket och tänk vad roligt de här kan bli för kommande generationer.
Jag lade boken i mitt knä. Omslaget var blekblått och prytt med en orange etikett med texten Mitt liv. Boken fick mig att tänka på en katt, ett djur som med osviklig känsla, placerar sig i närheten av den i sällskapet som är mest katträdd och allergisk. Har man inget positivt att säga, så kan man lika gärna vara tyst.